Dagens klassamhälle kräver nya kampmetoder
Anders Teglund följer upp sin bok ”Cykelbudet” i nya Ord & bild
Häromveckan beställde jag en bok och klickade i det förinställda leveransalternativet. Jag tänkte inte mer på det förrän jag fick ett samtal klockan nio en fredagskväll från budet som stod utanför min dörr. Han satt i en hyrbil från OKQ8 och i framsätet låg en hög med paket.
Hade inte koden strulat hade han aldrig ringt upp mig, utan i stället lämnat boken utanför min dörr. Jag hade kanske aldrig reflekterat över dessa klassamhällets markörer – kvällsjobb, avsaknad av en tjänstebil. Osynligheten är ett av gig-arbetsgivarnas främsta vapen. När nya företag etablerar sig och lovar att matvarorna kommer dimpa ner utanför din dörr inom tio minuter så låter de helt enkelt bli att berätta vilka som ska göra det möjligt.
Anders Teglund, kulturarbetaren som började jobba för Foodora och skrev boken Cykelbudet om sina upplevelser, beskriver just synligheten. Till en början kände han att den rosa uniformen var skamfylld, senare förstod han att ingen mötte hans blick när han bar den. Neonfärgerna gjorde honom osynlig.
I senaste numret av tidskriften Ord & Bild medverkar Teglund med en uppföljning, där han beskriver vad som hänt sedan boken släpptes. Han har blivit av med arbetet på Foodora, likt många andra som försökt organisera cykelbuden fackligt. I sin text blickar han bort från sina egna upplevelser, och försöker i stället sammanfatta fackets brister i en samtid med allt osäkrare anställningar.
Den stora fackliga rörelsen ligger hela tiden två steg efter, med metoder som bäst kan beskrivas som kvarlevor från en svunnen tid
Den svenska modellen utformades för en tid då människor i regel hade fasta jobb och i högre grad identifierade sig med sitt yrke. Delar av Foodora-koncernen har nu kollektivavtal, men för arbetarna själva är andra aspekter mer akuta och kostsamma – som det faktum att de själva måste stå för sin utrustning och sina kläder.
Medan arbetsgivarna expanderar, med politikers goda hjälp, får arbetarna göra allt större eftergifter. Den stora fackliga rörelsen ligger hela tiden två steg efter, med metoder som bäst kan beskrivas som kvarlevor från en svunnen tid.
Det gäller dock inte alla. Fristående fack, som SAC, har länge organiserat papperslösa migranter och gig-arbetare. Och i Husby har man förstått att dagens klassamhälle kräver nya kampmetoder.
I senaste avsnittet av podden Gigwatch intervjuas Husby arbetarcentrum. Organisationen har, till skillnad från de traditionella facken, hittat ett sätt att organisera personer som hoppar mellan olika yrken. De som kanske arbetar svart ibland och vitt andra gånger, och där tröskeln till ett traditionellt fack är hög. Dels för att de inte identifierar sig med ett yrke de strax kommer att lämna, men också för att det är för kostsamt att vara med i facket. I stället för att organisera arbetarna efter yrkestillhörighet som gemensam nämnare, fungerar platsen här som utgångspunkt. Det är inte bara ett nytt sätt att tänka på arbetsrätt, utan också ett sätt att göra facken mer stridbara.
Eftersom de inte är bundna av något kollektivavtal innefattas de inte heller av den svenska modellens fredsplikt. De kan strejka och göra blockader.
De kan använda sig av de stridsåtgärder som en gång i tiden gjorde facket till en kraft att räkna med.