Ett pris i elitens smak
Mattias Svensson imponeras inte av nobelpristagaren i ekonomi
Vi människor är inte så smarta alla gånger. För denna insikt och dess implikationer belönas Richard Thaler med Nobels ekonomipris 2017.
Till hans bättre bidrag hör ett pensionssparande som automatiskt höjer avsättningarna när lönen höjs, eftersom folk i allmänhet gärna undviker att tänka på sådant. Den som vill kan med ett aktivt beslut avstå från att höja sin avsättning, men utgångsläget har ändrats av omtanke om vårt eget bästa.
Utformandet av sådana utgångslägen kallar Thaler (och parhästen, juristen Cass Sunstein) en nudge, en knuff. Alltså en uppmuntran att fatta vissa beslut som antas ligga i vårt långsiktiga intresse, medan vi fortfarande kan fatta alternativa beslut.
Tanken blev snabbt politiskt mode. Storbritanniens dåvarande premiärminister David Cameron och USA:s Barack Obama har inspirerats att sätta ihop små ”nudge units” och i Sverige är Miljöpartiet sålda på idén att med dessa metoder hjälpa oss bli mer miljövänliga.
De illustrerar alla problemen med denna tanke. Ett fåtal teknokrater sätts att utforma system för att styra våra beslut. Denna elit antas veta vad som är rätt och därför vad vi bör styras emot. Som Thaler och Sunstein formulerar det: ”vi ska utforma åtgärder som hjälper de minst sofistikerade människorna i samhället men som medför minsta möjliga kostnader för de mest sofistikerade”.
Ett de finkänsliga själarnas sofistikerade ”vi” ges alltså svårkontrollerad och hemlighetsfull makt över alla oss ”osofistikerade” som inte antas veta vårt eget bästa. Undra på att sådana tankar lockar makten, utan att vara särskilt bekanta bland allmänheten.