Farrokhzad måste få protestera mot kriget
Jag är beredd att gå långt för att försvara hennes rätt att ha en åsikt
Över 27 000 människor, instängda i utomhusfängelset Gaza, har dödats av Israels armé under de senaste fyra månaderna. Det är groteskt, kan man tycka, men vi kan alla vara lugna. Dödsoffren är en del av Israels legitima försvar mot terroristerna i Hamas, som dödade 1 300 israeler den 7 oktober.
De morden var i sin tur ett svar på en ockupation utan slut. Som i sin tur är ett svar på den israeliska statens utsatta position. Och så vidare, i en evig ond cirkel. Men 27 000 döda? De flesta civila. Större andel barn än i någon annan konflikt, sägs det.
Vad kan man alls säga i det läget? Vad bör debatteras? Har inte själva språket – ord som ”rätt” och ”försvar”– blivit helt meningslösa? Tydligen inte. Debatten fortsätter i alla fall. De senaste dagarna är det Athena Farrokhzad, en av två ansvariga för den internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm, som har hamnat i skottgluggen på grund av sitt ställningstagande mot Israel.
”Som poet är man fri att kokettera med aktivism och revolutionsromantik. Klä den i skönt språk på kultursidor. Men är man den centrala kuggen i ett skattefinansierat kulturarrangemang – då hamnar den saken i ett annat ljus.” Så skrev Hynek Pallas i Expressen (6 feb). Om vi skalar bort skönspråket: som poet får man säga vad man vill, men inte som offentliganställd kulturarbetare.
Skulle jag ta lärdom av Stavrous och Pallas inlägg så bör jag hålla mig bort från offentligheten fortsättningsvis
En snarlik hållning intog den israeliska journalisten David Stavrou i ett öppet brev till Farrokhzad: ”Man kan inte låta bli att undra – använder du din ställning som offentligt anställd för att främja radikala agendor som vissa av de människor som betalar din lön möjligen starkt motsätter sig?” (Svenska Dagbladet 5 feb) Ja, vad vore alternativet? Att man som offentliganställd främjar ”agendor” som ingen skattebetalare motsätter sig?
Själv är jag universitetsanställd, samtidigt som jag ibland skriver på kultursidorna, framförallt denna. Skattefinansierad även jag alltså. Skulle jag ta lärdom av Stavrous och Pallas inlägg så bör jag hålla mig bort från offentligheten fortsättningsvis. Eftersom jag ibland argumenterar för saker som ”vissa” skattebetalare starkt motsätter sig. Men är det inte något med idén om en kulturell offentlighet som därmed gått förlorat?
Jag har ofta svårt för Athena Farrokhzads hållning i olika frågor, vilket jag också har gett uttryck för. Men jag är beredd att gå långt för att försvara hennes rätt att protestera mot Israels krig, hur mycket hon än är anställd på Kulturhuset. För vad blir konsekvenserna om kritiken mot henne hörsammades? Ja, det vet vi inte än, det är det som är det obehagliga.
Men på kort sikt: att Kulturhusets litteraturscen blir lite ängsligare. Ännu en liten prestigeseger för Israel. Ännu en bekräftelse på kraften i IHRA:s olycksaliga definition och exemplifiering av antisemitism (Masha Gessens essä i The New Yorker rekommenderas). På längre sikt: att svensk offentlighet blir ännu mer räddhågsen. Kanske är det bara att tugga i sig, för både skattebetalare och offentliganställda: vi ska bara ha en åsikt i taget i det här landet! Exakt vad man får säga och inte säga, ja det varierar. Ibland är det SD som är tabu, ibland handlar det om transfrågan, ibland är det Israel-kritik.
Är det så vi vill ha det?