Den sista rena, ogrumlade festen
Inga-Lina Lindqvist om hur Sara Danius virvlade ner i en malström av kaos, smuts och låghet
Ord är sköra, föds och faller.
Ord härdas, laddas med evighet.
Sara Danius var ordens människa, kunnig och snabbtänkt med subtilt leende mellan de lärda raderna.
Kända människor erbjuder generösa projektionsytor åt dem som betraktar dem på avstånd.
Själv mötte jag Danius för första gången i moderns, Anna Wahlgrens klassiker, Barnaboken. Där var hon storasystern, första barnet, urbilden för den lilla människan som aldrig skulle lämnas bort och alltid tas i anspråk.
I en text som Sara Danius skrev för Dagens Nyheters kultursida (19 juni 2016) med titeln "Om kvällen i en sidenkatedral" talar hon om sig själv i tredje person och beskriver sig just så här: "Hon är äldst av åtta syskon. Fråga henne hur en slipsten ska dras. Hon vet. Hon rattar en hel akademi."
Kvällen som Danius skildrar i sin essä är Nobelfesten 2015. Det var en minnesvärd kväll. Litteraturpristagaren, belarusiska Svetlana Aleksijevitj, kom till festen provokativt nerklädd i byxdress. På andra sidan av klädskalan befann sig Svenska Akademiens första kvinnliga ständige sekreterare Sara Danius i en spektakulär svart-röd sidenklänning, höghalsad och skulptural.
I backspegeln ser jag den där decemberkvällen som den sista rena ogrumlade festen.
Från den stunden är det som att Danius offentliga persona virvlar ner i en malström
Året därpå steg en samlad, självsäker Danius fram och tillkännagav Bob Dylan som pristagare i litteratur.
För många är Dylan en typisk manspoet, men Danius gick sin egen väg och det blev snart klart att hon tillhörde Dylans uppriktiga beundrare. I boken Bob Dylan erbjuder hon ett kyligt och passionerat försvar för litteraturens rätt att sampla, stjäla och verka i en kör av röster.
Valet av Bob Dylan hade absolut ingenting att göra med skandalen som året därpå briserade runt Svenska Akademien.
Snarare tänker jag på fjärilseffekten i kaosteorin.
Bilden av en sammanbiten Sara Danius som talar med pressen under ett paraply i gatlyktornas sken, rösten som talar om döttrar som farit illa, allt var en skakande kontrast till hennes drottninglika integritet, manifesterad i den ikoniska knytblusen.
Från den stunden är det som att Danius offentliga persona virvlar ner i en malström.
Ord är sköra, faller och smälter.
Danius vetenskapliga och populärvetenskapliga arbete präglades av matematisk skönhet. Hon älskade struktur, sökte samband, mönstrens gnistrande skönhet. Skandalerna kring Akademien var kaos, smuts, låghet. Danius behöll sin talang att uttrycka mer genom ett höjt ögonbryn än andra förmår i långa kultursidetexter.
Hennes avgång som ständig sekreterare väckte starka reaktioner. Att folk går ut och demonstrerar för en smal kulturfråga är högst ovanligt. Nu blev knutblusen en allmän symbol. Men för vad? Visst kände folk sympati och solidaritet med en folkkär kvinnlig chef som såg ut att ha mobbats ut på sin arbetsplats. Knytblusen började dock leva sitt eget liv, kritiserades för att vara borgerlig symbol, inget för dem på golvet.
Hon ger upp och somnar, innesluten i sin vackra, hårda sidenkatedral
Ord föds och dör.
Knytblusrosetten lossnar, bandet sträcker ut, lyfter fjärilslätt i luften, virvlar i väg. Vi förlorar det ur sikte.
"Om kvällen i en sidenkatedral" innehåller en scen som kan få en sten att gråta.
Efter festen återvänder den ständiga sekreteraren till sin tomma lägenhet. Ingen partner finns där och ingen tjänsteande. Och hon kommer inte ut ur klänningen. Dragkedjan sitter för högt upp. Hon provar allt. Men det går inte. Hon ger upp och somnar, innesluten i sin vackra, hårda sidenkatedral.
Ensamheten kan vara det högsta goda. Den kan också vara brutal och nattsvart, även för en händig och driven drottning.
Dagen efter festen pratar Danius med sin sömmerska som ger henne tips om att nästa gång fästa en lång tråd i dragkedjan och gömma den under livet baktill. Väl hemma fiskar man upp tråden och drar ner kedjan. Blir fri.
Ord är sköra, föds och flyger.
En stor kvinna har gått ur tiden.
Jag kommer aldrig att glömma henne. Jag knyter alltid fast en tråd i dragkedjan på alla klänningar.
Hur det än går och vad som än händer kommer jag att kunna stå emot brutal ensamhet i varje vargtimme. Bli fri, med egen kraft.
Tack, Sara Danius, för det.