Tålmodigt väntar jag på att alla andra ska avboka träningstiden
Jack Hildén om köandets gemenskap
Alla väntar på att få träna. Sen ändrar de sig.
Plats 36. Söndag kväll och jag intalar mig att jag är tidigt ute med att boka träning till nästa vecka. Jag visualiserar veckan, hur jag liksom glider igenom den ren och välbehållen, ingen alkohol och minst tre träningspass. Men då måste man få plats först. I boknings-appen försöker jag förutse vilken dag det är lugnt på jobbet, onsdag klockan fem på Sveavägen, skivstång, det borde funka. Men, som sagt, plats 36.
Måndagen kommer, jag är för trött för att tänka, och ännu mer för att träna, man ska aldrig boka in måndagspass såvida man inte hatar sig själv intensivt och där är jag inte riktigt än. Men under måndagen känner redan några människor därute att, nej fan, den här veckan är för körig, och jag flyttas fram till plats 29.
Tisdag. Ah, allt känns mer överkomligt och energiskt, nu ser jag till och med fram emot att träna och irriterar mig på alla som tydligen är så uppstyrda att de bestämmer sin träning två veckor i förväg, och dessutom håller sig till det. Uppdaterar appen oftare, men det går trögt, vid slutet av dagen befinner jag mig bara två platser längre fram. Kanske hörde någon av sig till plats 28, någon som plats 28 var förtjust i, och frågade om de skulle ses på onsdag. Plats 28 behövde inte fundera länge innan han insåg att äh vafan, träna har jag hela livet på mig att göra.
Och på onsdag kommer det stora fallet. Redan på morgonen har tio personer avbokat, så det är helt klart värt att åtminstone ta med sig träningsväskan till jobbet.
Medan jag dricker första koppen kaffe kan jag nästan följa avbokningarna i realtid. Vilka latmaskar. Vilken är er ursäkt? Vid lunch befinner jag mig på en mycket lovande plats 8, och ett lugn börjar infinna sig i kroppen. Nu är det en tidsfråga.
Mejlet dimper ner runt tre på eftermiddagen, grattis! Du har fått en plats på passet!
Jag är numer så van vid systemet och dess händelsekedjor att det ska krävas en mycket lång väntelista för att oroa mig. Jag bidar min tid, fram till dagen då träningen ska äga rum, när alla verkar drabbas av kollektiv panik inför vad de har gett sig in på.
Men – ni har min sympati. Hela kösystemet bildar en sorts ofrivillig gemenskap. Jag tänker på er, vad som hänt i era liv som fick er att göra annat än det ni tänkt. Var det bara lathet? Är det bara Netflix?
Till slut står man ju där, med en sprudlande glad tränare som går igenom marklyftets tekniker. En timme med Avicii och svett på golven.
Såvida inte mitt kort är spärrat för att jag inte dykt upp på tre pass i rad.