Obegripligt kul

Detta är en kulturartikel som är en del av Aftonbladets opinionsjournalistik.

Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-12-18

Alexander Skrjabin (1859–1924). Den ryske tonsättaren och pianisten gick sin egen väg och spådde musikens upplösning. På sätt och vis är han en typisk konstnär för vår tids omtolkningar av romantiken.

Motiven för Skrjabin kan verka luddiga. Men ett handlar om det ”mystiska ackordet”. I hans drömmar skulle det uppföras i ett hemisfäriskt tempel i Indien och försätta deltagarna i ”yttersta extas”. Sedan skulle världsomvälvningen begynna. Det är en besatt tonsättare som skriver orkesterexperimenten Poème de l’extase och Prometheus.

Ett annat motiv är färg-ton-förhållandet. Via ett clavier à lumière (färgorgel) lägger han till ljuseffekter, inskrivna i partituret. Han söker ett nytt rymdinstrument. Kanske en synthesizer?

Vi befinner oss precis vid romantikens förfall, där det nervöst personliga drar sig inåt och blir religion. Ett steg till och vi är fast i ockult flum. Men det roliga med Skrjabin är att han samtidigt är kristallklar. På sina turnéer i Europa och Amerika där han uteslutande spelade egna verk drog han ner applåder.

I högen av Skrjabin-plattor som kommit i år fastnar jag omedelbart för pianisten Niklas Sivelövs Vers la flamme. En underbart koncentrerad studie i klang. Désir; tidens taktstreck försvinner. Poème; toner strös över en vit duk av möjligheter. Galna mazurkor sprätter framför Chopin. Andante op 30; har en kvittrande fågel i högerhanden. Och Vers la flamme; cd-n mest visionära spår.

Skrjabin talar om omloppsrörelsernas permanenta effekter, tonartsglidningar och tonikans svaga gravitation. Saligen obegripligt men kul. På Sivelövs cd får man äntligen höra hur det låter.

Musik

Mikael Strömberg