Ung kamp mot svält och regim

Roman som ger förståelse för helvetet i Syrien

Pia Bergström

Syrienkriget har nu pågått i över sju år. Minst 340 000 människor har dödats och över tolv miljoner människor, vilket är mer än halva Syriens befolkning, har drivits på flykt.

En av dem är ”Sami” som sedan några år bor i Paris med en svensk journalist som nu förvandlat Samis livshistoria till en roman, De hemlösa katterna i Homs. Hon använder pseudonym för att skydda Samis föräldrar och syskon som bor kvar i Syrien.

Sami växer upp i en trygg medelklassfamilj i Homs. Båda föräldrarna är tacksamma mot Baathpartiet och familjen ­al-Assad för att de har det så bra. Inskränkningarna i friheten talar man inte om alls. 

När Sami blir tonåring börjar han intressera sig för datorer och internet, han jobbar ett tag i sin storebrors nyöppnade data­butik och kör runt i en gammal folkvagn som han målat knallrosa. Han och hans datalogikompisar på universitet startar olagligt ett billigt adsl-nätverk i Homs, bättre och snabbare än det statliga. Livet leker.

Men snart knackar Säkerhetspolisen på, pojkarna förhörs och hotas, och anklagas för att jobba åt israelerna. När Sami försöker skaffa pass för att ­resa till Dubai tvingas han i stället in i den långa hårda ­militär­­tjänsten som han dittills lyckats hålla sig ifrån. Den dagliga brutaliteten förändrar ­honom, han blir både härdad och mer medveten om det våld som är diktaturens förutsättning.

När han kommer hem igen är upproret, inspirerat av arabiska våren, redan i gång, militären har ställt stridsfordon och vägspärrar på gatorna i Homs och hans flickvän Sarah har klippt håret kort och blivit aktivist. Även hans bröder deltar i demonstrationer som anordnas i stort sett i varje kvarter. 

Sami upplever en inre konflikt när han inser att de hatade militärerna är samma killar som han själv lärt känna och tränat med i vått och torrt. Ofta blir de fattiga outbildade killarna kvar i det militära som yrkessoldater för att de inte har några bättre framtidsutsikter. Samis tydligt regimkritiska historia fångar många sådana mänskliga ­nyanser.

Ett år efter att revolutionen inletts skjuts de första raketerna över Homs. Sedan eskalerar inbördeskriget. Militären skjuter främst mot kvarteren där Fria syriska armen sägs hålla till men de flesta dödsoffer är civila. Sarah flyr staden, liksom Samis föräldrar som får bo hos några släktingar på landet. De tror hela tiden att de snart ska återvända, när ”regimen tagit sitt förnuft till fånga”.

Sami blir kvar i den belägrade delen av Homs i två år. Han deltar i bildandet av en aktivistgrupp som dokumenterar vad som händer, bor tillsammans och skriver och tar bilder som de sprider och säljer till utländska bildbyråer och internationell press. På ­något sätt lyckas de åtminstone i början samla ihop mat, ­hålla modet uppe och upprätta delvis fungerande datanät fastän granaterna krossar kvarter efter kvarter.

Flera barnfamiljer har blivit kvar i den belägrade delen och en ung kvinna organiserar under en tid en improviserad skola i ett hus som undgått förstörelse. Kontrasten mellan militärens och säkerhetstjänstens hänsynslöshet och råa våld mot den egna befolkningen och dessa unga svältande överlevares fredliga motståndskamp och idealism är djupt gripande. 

Kriget i Syrien nalkas sitt slut, hoppas FN:s avgående medlare Staffan de Mistura intervjuad i höstas i DN. ­Sami, tyngd av sina svåra minnen och inre chockbilder vandrar rastlöst runt i Paris. Att läsa hans personliga berättelse, sakligt och lågmält fömedlad av Eva Nour kan vara ett sätt att förstå i alla fall lite mer av detta samtida helveteskrig.