I bästsäljarens spår

Claes Wahlin

Claes Wahlin om Erasmus av Rotterdam – superskribenten som gav ut en femtedel av Europas böcker

Efter att Gutenberg hade uppfunnit boktryckarkonsten i slutet av 1400-talet sköljde böcker över Europa. Manuskriptkulturen dog inte, men distributionen av böcker var ju så mycket lättare. Erasmus av Rotterdam, som han kallas trots att han inte levde många år där, var tidens kanske mest bästsäljande skribent. Under 1530-talet stod han för inte mindre än 20 procent av bokutgivningen i Europa. Dårskapens lov, den titel som ännu är levande och läses, kom ut 1511 och hann tryckas i 120 upplagor innan Erasmus gick ur tiden 1536. Fram till i dag finns det närmare 1 000 utgåvor på en rad språk.

Till svenska kom den 1935 och Michael Nordberg gav ut en nyöversättning 2012. Nu har Nina Burton dykt ner i Erasmus skrifter och brev, och följt honom på alla de strapatsrika färder runt om i Europa som tog honom till Basel, Leuven, London, Venedig och till Basel igen – den plats som kanske var det närmaste ett hem han hade.

Boken är elegant illustrerad och vackert skriven. Nina Burton bär lärdomen med den lätthet som skapar ett precist och elegant språk. Med essäistens frihet är hon nära Erasmus, känner skakningarna i vagnen när den skumpar fram timme efter timme över steniga vägar, föreställer sig hans saknad efter det italienska vinet eller hur hans kropp vibrerar med tryckpressarna som mångfaldigar hans verk.

Reformationen inleds under Erasmus skrivargärning, och med den religionsmotsättningarna. Luther försöker få honom på sin sida, påven på sin. Men han vill stå obunden, vill inte tillhöra någon falang utom de skrivandes skara. Han var vad vi i dag kallar en fri intellektuell, med alla de problem som det redan då innebar. Burton gör liksom Erasmus utflykter, inte bara i geografin, utan också bland de människor som på ett eller annat sätt hade betydelse för Erasmus.

Konstnärer som målade hans porträtt, Albrecht Dürer eller Hans Holbein d.y., Thomas More som blir hans samtalspartner och vän i England, Paracelsus vars läkekonst han noga aktade sig för, förmodligen hade han dött om han inte hållit sig på behörigt avstånd. Men kanske mest av alla Johannes Froben, tryckaren i Basel där Erasmus helst bodde. Han var ju en guldkalv för en boktryckare, endast Luther kunde göra honom den rangen stridig.

Erasmus blir en idol för många. Det är inte bara den humoristiska Dårskapens lov som slår an. Böcker om uppfostran, latinska klassiker eller stil passar tidens humanism. Återupptäckten av de antika författarna är vid den här tiden en ung historia. Italien var först, redan på 1400-talet, även tidigare om man räknar in Petrarca, och 1500-talet präglas av förtjusning men också ett slags bävan: hur överträffa all denna välskrivna, kloka litteratur?

Man imiterar, lär sig av Vergilius, Ovidius, Seneca och Cicero. Mest Cicero kanske, vars omständliga meningsbyggnad blir ett ideal för humanisterna. Erasmus skriver en bok om honom, Ciceronianus 1528, ja, han försöker till och med skriva som Cicero. Det idealet skulle blomma ut vid sekelskiftet 1600, sedan kom motreaktionen mot vad man ansåg vara ett överlastat språk på gränsen till lögnens.

Nog är Erasmus den mest lysande stjärnan i Gutenberggalaxen, jag har egentligen bara ett frågetecken. Framställningen ger sken av Erasmus som en originell, egensinnig författare. Han må ha velat stå fri, skriva efter eget tycke i det mänskliga förnuftets tjänst, men han trodde sig lika litet som någon annan vid denna tid om att vara originell. Han skriver vidare på andra författare.

Dårskapens lov inleds med en katalog över antika författare som har skrivit om dårskapen, texten må vindla sig långt från de auktoriteter han nämner, men under renässansen är det alltid i någon -annans text som en text börjar.