Bildstrider i gränslandet

Frans Josef Petersson läser Dan Jönssons bok om konstskandalerna

Det är ovanligt med konstkritik i bokform. Att 10-tal nu ger ut en essäsamling av Dan Jönsson, kritiker på Dagens Nyheter, är mer än välkommet.

Jönsson vill erbjuda en samlad förståelse av det senaste decenniets konstskandaler – Anna Odell, Lars Vilks, Pål Hollender, Gunilla Sköld Feiler och Dror Feiler bland andra – med ambitionen att få grepp om ett samhälle och ett konstbegrepp i upplösning. Inga små anspråk, alltså. Jönsson menar rent av att dessa bildstrider är det som man kommer att minnas från vår epok.

Till Jönssons fördel kan sägas att han envist söker sig till svåra, kanske undanträngda, frågor om konstens gränser och plats i samhället. Samtidigt är de totaliserande anspråken bokens kanske största problem.

Tesen är att konstskandalerna blottlägger en dold motsättning i samtidskonsten – som inte är den rationella frizon den utger sig för – och att de pekar på en gräns ”utanför” konsten som inte låter sig identifieras ”inom” den. Att Anna Odell dömdes för oredligt förfarande ser Jönsson därför som ett erkännande av konstens särart. Tingsrättens juridiska gränsdragning skulle alltså rymma en insikt om konstens autonomi ”som konstvärlden själv har svårt att se”. Resonemanget är märkligt: domstolar bedömer väl handlingar, och inte konst?

Att ett reportage i Dagens Nyheter baserat på en liknande metod inte väckte några starka reaktioner, ser Jönsson som ytterligare ett bevis för ett slags strukturell särbehandling av konsten. Men även här kan man nog tänka sig en mer uppenbar tolkning: att ett större överseende med journalister snarast är ett uttryck för journalistikens – inte konstens – etablerade särställning inom den statliga maktapparaten. Vad som gör något till en mediehändelse är naturligtvis en annan sak, vilket Jönsson också påpekar. Men möjligtvis är det detta, inte minst den egna rollen som konstkritiker, som borde ha varit utgångspunkten för hans analys.

Men i stället för medie- och självkritik blir konstskandalerna fond åt vidlyftiga spekulationer kring autonomi och bild. Dan Jönsson tycks märkligt ovetande om den uppmärksamhet som faktiskt har ägnats dessa frågor både i akademiska sammanhang och i konstvärlden på senare år. Jag kommer på mig själv med att undra om författaren är särskilt intresserad av dagens samtidskonst.

I texten framstår den i alla fall mest som en homogen projektionsyta för hans egna politiska, och möjligtvis estetiska, besvikelser. ”Man tror att man beskriver världen, men det enda man beskriver är sig själv”, heter det i en formulering som ofrivilligt fångar bokens reaktionära logik.

Den springande punkten tycks vara en irritation över konstvärlden som konsensuell. Och visst finns där flockmentalitet, precis som i andra sociala gemenskaper. Men det är Jönsson själv som i svepande ordalag avfärdar dagens politiska konst, och det är han som lutar sig mot nykonservativa slagord om ”historiens slut” och tar samtidskonst och postmodernism för synonyma begrepp. Kring dessa idéer har i alla fall jag inte märkt någon konsensus. Utom i Jönssons egen bok, vill säga.

SAKPROSA

Estetisk rensning. Bildstrider i 2000- talets Sverige

Dan Jönsson, 10-tal bok