Svindlande debut av konstprofilen
Sinziana Ravini läser Daniel Birnbaums roman ”Doktor B”
Publicerad 2018-10-15
Det kluvna jaget har alltid varit en enastående berättelsemotor. Vad vore vi utan Goethes, Hoffmanns, Poes, Dostojevskis eller Wildes diaboliska dubbelgångare, som visade att det inte var djävulen utan det omedvetna som spelade oss ett spratt? Det riktigt svåra är att få det omedvetna på fall.
En karaktär som försökte sig på detta, var Stefan Zweigs legendariska schackspelare som klöv sitt jag itu för att kunna spela schack med sig själv, en utmärkt metafor för exilens slutkammare. Den inre flyktens yttersta befrielse.
Daniel Birnbaum är konstvärldens stora schackspelare, en überintellektuell men rätt så jordnära wonderboy. Han har lyckats både sätta Stockholm på världskartan igen som chef på Moderna museet, curera Venedigbiennalen, göra Frankfurts Städelschule till en kultförklarad konstskola, samt fånga konstens Zeitgeist i teoriböcker som Chronology.
Nu har han kommit ut med en roman. Den handlar om mannen som inspirerade Zweigs fabulösa schackspelare, Doktor B, som visar sig vara inget mindre än Daniel Birnbaums egen farfar – en judisk journalist, som kom till Sverige 1939 på flykt undan nazismen men blev indragen i en rad politiska intriger, som så småningom fick honom fängslad.
Doktor B är en svindlande thrillerroman, med ett måleriskt bildspråk som för tankarna till såväl Söderbergs Doktor Glas som den drömska melankolin i Seebalds Saturnus ringar. Berättaren följer Doktor B på hans irrfärder i Stockholms gränder och fester där nästan varje samtal ser ut som ideologiskt schackparti. Men Doktor B:s inre liv, tankarnas krokvägar och sidomanövrar blir mer och mer otillgängliga ju längre historien framskrider. Det som får Doktor B på fall är ett brev skrivet med osynligt bläck riktad till en tysk säkerhetstjänst, som berättar om engelsmännens planer att spränga malmhamnen i Oxelösund. Ett attentat vars konsekvenser hade kunnat få tyskarna att invadera Sverige.
Vems sida står Doktor B på egentligen? Gestapo, Sveriges eller de judiska intellektuella som satts på flykt? Och vilka är hans egentliga relationer till förläggaren Gottfried Bermann Fischer, som gav ut författare som Zweig och Thomas Mann. Eller till Aleksandra Kollontaj, Sovjetunionens första kvinnliga sändebud i Europa. Eller Alfred Rickman, den Stockholms-baserade agenten för brittiska underrättelsetjänsten. Kan en man tjäna så många olika individer, utan att förlora sig själv på vägen? Förmodligen inte.
Jag kan inte bestämma mig för huruvida Doktor B:s jagförlust är en konsekvens av hans handlingar eller en skenmanöver för att behålla sina innersta schackspel hemlighetsstämplade för eftervärlden. Huruvida han var en skrupelfri skurk, ett klantarsle eller en hjälte. Men denna moraliska osäkerhet, (som också återfinns hos många av vår tids kosmopolitiska kulturspelare), gör Doktor B till en minst lika fascinerande romangestalt som Zweigs version av densamme.
Jag kan bara hoppas en sak – att Daniel Birnbaums nästa roman kommer handla om konstvärldens moraliska labyrinter. Om det är någon som lär ha sett både ett och annat, så är det han.