Korta roligheter från ett oroligt land
Mikaela Blomqvist om Etgar Kerets memoarer ”De sju goda åren”
Publicerad 2018-02-22
I en text jämför Freud analysanden med en tågresenär som ensam fått fönsterplats och därför måste förklara för övriga passagerare i kupén hur landskapet utanför förändras. Landskapet som åsyftas är förstås analysandens mentala landskap och medpassageraren är Freud själv. I inledningen till sina memoarer De sju goda åren placerar sig den israeliske författaren Etgar Keret på ett liknande metaforiskt tåg. Det som står i boken, skriver Keret, är sådant han enbart skulle kunna berätta för en främling i en tågkupé.
Mycket riktigt utgörs memoarerna till att börja med av en samling muntra och ganska opersonliga anekdoter. För svenska läsare är Keret mest känd som författare till kortnoveller, senast genom samlingen Plötsligt knackar det på dörren från 2014.
I sina memoarer har han behållit kortformen med 36 små historier fördelade på knappt 200 sidor. Liksom novellerna drar berättelserna ofta åt det finurliga. Det är beskrivningar av hur Keret försöker kollra bort telefonförsäljare genom omständliga härvor av lögner eller hur han signerar böcker med påhittade kryptiska hälsningar av typen ”Var är min hundring?” i stället för ”Trevlig läsning!”. I ett avsnitt upprättar han ett samband mellan mobilspelet Angry birds och islamistiska självmordsbombare, i ett annat beskriver han hur han och hans fru slutar diska i väntan på en kärnvapenattack från Iran.
Det är just den oroliga situationen i Israel som får tjäna som bakgrund till glättigheten och bidra med svärta. Keret som är för en fredlig tvåstatslösning är kontroversiell i sitt hemland men Det sju goda åren är inte skriven för en israelisk publik, utan riktad direkt till västerländska läsare. Möjligen bidrar även det till den artiga distansen.
Kerets föräldrar är båda uppvuxna som polska judar under Förintelsen, och till och med i berättelserna om dem drar boken mot det absurda. Som historien om hur en polsk arkitekt och läsare bestämmer sig för att bygga ett minimalt hus i Warszawa och skänka det till Keret. Familjens symboliska återvändande till Polen är underligt men ändå rörande. Detsamma gäller porträtten av Kerets två äldre syskon, den ene en anarkist bosatt i Thailand, den andra en ortodox elvabarnsmor.
I en annan berättelse får Keret inom loppet av två veckor reda på att hans far har fått cancer och att hans fru har fått missfall. Sedan blir han själv påkörd. När mobiltelefonen ringer svarar han att allt är bra, från en ambulans. Här får äntligen alla småirriterande lustigheter mening, inte genom att de förbyts i allvar utan genom att optimismen skruvas upp tills den slår över i sin motsats.
Så hamnar De sju goda åren till slut närmre divanen än tågkupén. Och det är förstås där som bra självbiografier hör hemma.