På sjukdomsjakt
Uppdaterad 2016-07-12 | Publicerad 2010-10-26
Ulrika Kärnborg reser med på Siri Hustvedts sökande efter sanningen
Det börjar med en minneshögtid för den nyss avlidne Lloyd Hustvedt vid St. Olaf College i Minnesota. Hans dotter, den amerikanska författaren Siri Hustvedt, ska hålla tal och känner sig stark och inspirerad trots sorgen.
Hon betraktar ett nyplanterat barrträd och en minnesplakett med texten ”Lloyd Hustvedt (1922-2004)”. Då händer det. Darrandet. Från halsen och nedåt uppför Siri Hustvedts kropp sig som om den drabbats av ett epilepsianfall, armarna flaxar och knäna skallrar. Efteråt får hon en svår, migränliknande huvudvärk, som varken mediciner eller terapi hjälper mot.
Varje släkthistoria är samtidigt en berättelse om, eller en katalog över, psykologiska avvikelser. Man tror att man är mentalt stabil, allt går som på räls, och så en dag börjar man skaka. Varför? För min personliga del har förekomsten av allvarlig depression på nära håll fått mig att börja fundera över min egen släkts sjukdomshistoria.
Det var nerverna, har vi sagt om en farfarsfar som under långa perioder förföll till poesiläsande och introvert grubbel. Problem med auktoriteter, sa vi om en anförvant som brukade säga upp sig från alla sina jobb därför att han trodde att arbetsgivarna förgiftade hans luncher. Och varifrån kommer min och mina släktingars hysteriska bacillskräck, den som tvingade min morfar att flera gånger i veckan tvätta köket med 96 procentig sprit?
Siri Hustvedt vände sig till läkarna för att bli ”utredd” men skickades bara runt mellan olika experter som kände sig lika handfallna som hon själv. Jakten på en diagnos ledde till omfattande självstudier i medicinsk historia, psykologi, filosofi, psykoanalys och litteraturhistoria.
Vad var det hon led av, en psykologisk åkomma eller en nervsjukdom? Hade faderns död något med det hela att göra, eller var det en slump att skakningarna började efter hans begravning?
Den skakande kvinnan utvecklar sig till en medicinsk thriller, hejdlöst rolig på ett beskt cerebralt vis. Vad är sanning, vad är lögn och kan man lita på Huvudvärkstsaren, doktor C, en man som ömsom ignorerar Hustvedt, ömsom irriterar sig på att hon inte samarbetar och blir frisk? Finns hysteri, är epilepsi psykologiskt betingad, är högt utvecklad empati ett tecken på spegelsynestesi? För den hypokondriskt lagde läsaren är ”Den skakande kvinnan” en guldgruva, här hittar man diagnoser man aldrig hört talas om tidigare, den ena mer stimulerande än den andra.
Hustvedt lär sig dock snart att det inte finns någon snabb utväg ur psyke/somafällan. Hon fastnar hos psykoanalysen fader Sigmund Freud, vars kulturteorier numera står sensationellt lågt i kurs.
Den unge Freud var dock mycket intresserad av hjärnprocesser, minst lika intresserad som dagens neurologer. ”Psyket är sålunda en process som går parallellt med det fysiologiska, en avhängig följeslagare”, skrev han, insiktsfullt. Hans inställning till förbindelsen mellan kropp och själ var inte så enkel som samtida vill avskriva den som.
Freud, konstaterar Hustvedt på sin knastertorra prosa, var alltså varken reduktionist eller dualist, men han insåg att dåtidens kunskaper om hur den mänskliga hjärnan fungerar och samspelar med den mänskliga kroppen var för begränsad för att man skulle kunna dra några enkla slutsatser om hur psykiska sjukdomar uppkommer.
Märkligt nog är det precis där vi, trots alla våra neurologiska insikter, står i dag. Till sist handlar det om ödmjukhet och tolerans, att acceptera det vi kallar sjukt som en ofrånkomlig del av det mänskliga. Att förneka det psykiskt avvikande, på det sätt som vi i vår västerländska kultur ofta hysteriskt flyr ut i sundheten, är inte hälsa.
Siri Hustvedt lär sig efter sin långa resa inåt till slut att acceptera och till och med gilla den hon har blivit: det är som det är. I maj 2006 stod hon utomhus och talade om sin far, som hade varit död i två år. När hon öppnade munnen började hon skaka.
”Jag skakade den dagen och sedan skakade jag igen andra dagar. Jag är den skakande kvinnan.”
Ulrika Kärnborg