Livets ensamma slut
Uppdaterad 2016-11-03 | Publicerad 2016-11-02
Anna Andersson om boken som går under huden på hur det är att vara gammal i Sverige
RECENSION. ”Jaså säger du det/ du kan inte komma från/ du tog på fel på vilken dag det var/ Nej, det gör ingenting/ Om det är nåt bara ring/ för jag finns ju här var dag.”
Så går refrängen i Den stora dagen, en låt Vikingarna hade en Svensktoppen-hit med 1982. Den handlar om en gammal dam som fyller år, går hemma och förbereder firandet – men ett efter ett ringer hennes barn och meddelar att de tyvärr inte kan komma. Ett skillingtryck i dansbandstakt.
Skuldkänslorna i att ägna sina äldre släktingar och vänner för lite tid och omsorg – och, i förlängningen, ångesten över att själv bli sittande ensam när man blir gammal – är lättaktiverade.
Så det är med viss bävan jag börjar läsa Ensamheten värst. Det är dagboksanteckningar gjorda av Siri Johansson (1918-2010) under de sista 18 åren av sitt liv, sammanställda och utgivna av hennes son Sven Teglund.
Hon bodde i Husum i Ångermanland och var hemmafru, mamma till fyra pojkar. När maken Ernfrid gick bort började hon föra dagbok. Genom den får man ett unikt inifrånperspektiv på detta att åldras och leva ensam.
Det som slår mig när jag läser är att Siri Johansson verkligen inte var ensam. Hon hade barn och barnbarn, nära boende släktingar, ett rikt nätverk av grannar och vänner. Så gott som varje dag hade hon sällskap till kaffet, tittade in med en påse bullar eller såg Bingo-Lotto tillsammans med någon. Hon var dessutom en fysiskt aktiv person, som fortfarande efter 85 skottade snö, bakade, hängde upp gardiner och virkade, duk efter duk.
Utifrån skulle man nog tänka: Så fantastiskt bra Siri klarar sig själv!
Men ändå skriver hon: ”Trött i huvudet och med [hör-]apparaten. Hur? ska jag orka.”
Utifrån skulle man nog tänka: Så skönt att Siri har så mycket folk omkring sig!
Men ändå: ”Jag har så svårt med ensamheten, saknar min Ernfrid så, mer och mer.”
Och det är väl det som det handlar om: förlusten av en livskamrat, den dagliga samvaron med någon man liksom växt ihop med. Det kan inget socialt nätverk i världen ersätta.
Samma problematik tar man upp i Sveriges bästa hemtjänst, som just har visats i SVT. Det är en serie som vill mer än att skildra, den vill skapa opinion om villkoren i hemtjänsten. Perspektivet är i första hand det anställdas men visst får man även röster från vårdtagarna.
Ett avsnitt handlar just om ensamhet. Ensamhet och isolering kan leda till depression, vilket kan bli ett livshotande tillstånd, påpekar Yngve Gustavsson, professor i geriatrik, och medverkande i serien.
Henning är 86 år och bor ensam sedan hans hustru Gunvi med långt gången alzheimer flyttat till ett demensboende. Han får hjälp att besöka henne en gång i veckan. Hon känner inte igen honom men han mår bra av det, stryker henne över händerna och småpratar. Hans saknad är fåordig och hjärtskärande: ”En enorm saknad, rent ut sagt. Men vad gör man.”
Ja, vad gör man? Det hemtjänsten i Vännäs gör är att bevilja Henning två timmar extra ”social stimulans” i veckan. Det är byråkratspråk för att han ska kunna hälsa på sin hustru en gång till varje vecka, och dessutom få hjälp ner för den branta källartrappan till det snickeri där man förstår att Henning genom hela sitt liv har varit en lycklig man.
Alla kommuner kämpar med sina budgetar och då är det så klart lätt att stryka sådant som ”social stimulans” för de äldre (liksom möjligheten att så långt det går låta gamla par leva tillsammans även på boenden). Men man kan ju önska en mer organisk syn på samhällets alla vård- och omsorgskostnader – vad slipper landstingen lägga på vård om kommunerna satsar på omsorg? Detta oaktat vad det gör för de äldres livskvalitet.
Den offentligt finansierade hemtjänsten är ändå bara en liten del av den omsorg de gamla får i dag. Den allra mesta står anhöriga och vänner för. Det är tydligt i såväl Ensamheten värst som i Sveriges bästa hemtjänst. I avsnitt tre får vi träffa Sivert, 83, som förvisso får sina basala behov tillgodosedda av hemtjänsten men vars liv skulle rasa samman om det inte vore för den jämnåriga grannen Birgitta.
Men det här är inte oproblematiskt för alla. För många är självständigheten viktig, och oviljan att ligga till last stor. Siri Johansson klarar sig som sagt i hög grad själv men inte alltid. Hon tampas med känslan: ”vet inte hur jag ska vara, så att det är bra, vill ej besvära med något”. När hon får hjälp med sådant hon inte kan lösa själv – tv:n, pannan, ett svårtytt besked från Försäkringskassan – känner hon också en enorm tacksamhet.
Det här individualistiska draget kan ofta te sig lite kontraproduktivt, de flesta av oss hjälper gärna våra nära när det behövs. Men faktum är att det inte minst socialt tjänar oss väl.
Rapporten Den svenska ensamheten (SOM-institutet 2014), av Bengt Brülde och Filip Fors, visar att jämfört med andra européer är svenskarna inte alls särskilt ensamma. Ja, vi bor i högre grad än andra ensamma – 20,9 procent jämfört med det europeiska snittet på 13,7 procent – men den upplevda ensamheten är lägre här, 4,7 mot 8,3 procent.
Anledningen till det, tror Brülde och Fors, är vår individualism, som tillåter oss att själva välja vilka vi vill umgås med vilket leder till att ”när det kommer till vänskapsrelationernas kvalitet och kvantitet tycks vi ligga bättre till än andra europeiska länder”.
Men när livet börjar ta slut så spelar inte det så stor roll. I Siri Johanssons dagbok blir livet märkbart mindre och mindre med stigande ålder. Det är också drabbande att då man själv befinner sig i en fas i livet där vänner fortfarande gifter sig, får barn och för all del skiljer sig så kommer det så småningom att handla om att dina nära ska dö. Eller som Siri Johansson skriver: ”Kjell hade slutat”.
De sista åren bor hon på ett äldreboende (”Ny adress. Ny adress till mig”, noterar hon vid flytten), och anteckningarna handlar till slut om personalens besök med mediciner, vem hon satt med i den gemensamma matsalen samt böner till Gud (”Välsigna Otrivin”).
Ingen omsorg i världen kan knäcka själens obotliga ensamhet. Men med några extra timmar social stimulans kan den lindras.