Det ursvenska barbariet
Publicerad 2014-07-30
Glömda anteckningar från ociviliserat Frankrike
Den svenske kanslitjänstemannen Joel Ekman (senare adlad Gripenstierna) blev under en resa till Frankrike 1663 bekant med en 19-årig man från Paris. Ekman ville ha en följeslagare på sina resor i hemlandet och anställde den unge fransmannen som assistent. Tjugo år senare skrev fransmannen ner sina minnen från det kalla och barbariska landet i norr. Vad han hette framgår aldrig av anteckningarna. Texten har aldrig tidigare publicerats, men nu getts ut som Den franske kammartjänarens resa, med inledning och kommentarer av Ingemar Oscarsson.
Den unge anonyme fransmannen är vänligt inställd och nyfiken på allt han möter, trots att det är ett ganska ociviliserat land han kommer till.
Han var utan tvekan en litterär begåvning. Det finns ofta en underliggande ironi i texten. Att beskriva andra samhällens för- och nackdelar kan vara ett sätt att antyda kritik mot det egna systemet. Flera gånger låter han textens obildade svenskar kritisera till exempel den katolska kyrkan på ett sätt som författaren antagligen inte hade vågat stå för själv. Som när han hamnar i diskussion med en svensk kyrkoherde och undrar om det inte är oanständigt att de lutherska prästerna är gifta. De katolska prästernas privatmoral måste ha varit ökänd redan på 1660-talet, för svensken svarade enligt författaren ”att det vore bättre om också våra präster vore gifta och att man då inte skulle bränna dem så ofta”.
Den anonyme fransmannen umgås mest med kyrkofolk och adelsmän och det står väldigt lite om hur fattiga människor levde. Men det finns ett viktigt undantag och det är beskrivningen av en svensk koppargruva.
I gruvan finns både fria lönearbetare och brottslingar som tvingats jobba där. Fransmannen beskriver hur kopparbrytningen går till och att arbetarna med sina svarta läderkläder ”mer liknade djävlar än människor”. Arbetet är hårt och farligt, men deras arbetsdagar är relativt korta jämfört med böndernas. På sommaren arbetar gruvdrängarna fyra timmar på morgonen och fem timmar på eftermiddagen. Resten av tiden ”roar de sig och dansar till musik av harpa och andra instrument”.
Gruvindustrins drängar var det första embryot till en svensk arbetarklass. Den franska berättelsen om koppargruvan är förmodligen den tidigaste skildringen av svenska arbetare som finns.
Det franska reportaget från Sverige påminner lite om senare tiders svenska reseberättelser från Asien eller Afrika. Det är med skräckblandad förtjusning han beskriver de vilda och barbariska svenskarna. Särskilt fascineras han av städernas badstugor, där män och kvinnor badar bastu tillsammans. Samtidigt är äktenskapsmoralen sträng och människor som bedrivit hor får sitta och skämmas i en speciell skamvrå i kyrkan. Hela rättsskipningen finner han förbryllande. Till exempel brukar man supa ner misstänkta brottslingar för att få dem att erkänna.
Svenskarna ägnar sig inte åt konst eftersom de tycker det är under deras värdighet. Vapnens bruk är deras största lidelse, konstaterar han. Den unge fransmannen är lite lagom nedlåtande mot svenskarna samtidigt som han tycker det är fruktansvärt spännande med alla deras märkliga seder. Så främmande för den franska civilisationen. Som vanligt när det gäller reseberättelser säger texten minst lika mycket om betraktaren själv som om det han beskriver.
