Hoppa till innehållAftonbladet

Dagens namn: Kristian, Krister

Mycket mer än mode

Publicerad 2014-12-23

På Londons gator fortsätter subkulturer att vända ut och in på normer

Rich Evans, stenad i Southampton. Han har Bleu Bolt jeans, polotröja och en MA-1 jacka från klubben Obsession.

Modestäder som Paris och Milano har sina traditioner och sin elegans, men det progressiva modet, det kommer från London. Orsakerna är flera, bland annat har Storbritannien vitala musik-, klubb- och konstscener såväl som bra modeskolor. Men framför allt kommer Londons energi från gatan; från de starka subkulturerna och från de hundratusentals britter som sedan generationer tillbaka tar kläder på allra största allvar och går ut med återvinningen i sådant vi andra knappt skulle ha på oss på maskerad.

Det är också gatan Nina Manandhar fokuserar på i What we wore, ett slags amatör-antropologisk studie i brittiskt gatumode från 1950-talet fram till i dag. Projektet är i första hand ett ständigt växande digitalt arkiv med bilder och vittnesmål som kretsar kring just kläder, och som till skillnad från den gängse modehistorien inte dokumenterar maktens garderob utan folkets. Till what-we-wore.com kan vem som helst skicka in sina fotografier och sina berättelser. Många av dem publiceras, och resultatet är lika delar rörande nostalgitripp, underhållning med igenkänningsfaktor och visuell guldgruva att mjölka på modeinspiration.

När What we wore nu kommer ut i bokform är det emellertid inte bara de individuella historierna om vad människor upplevt i sina olika outfits som berör, även om det så klart är roande att läsa om den regntäta jackan en ung Tracey Emin gömde i väskan tills det var dags att cykla hem från klubben.

Det som verkligen fascinerar är i stället bokens förmåga att genom modet skildra det hårt skiktade brittiska samväldets väg mot något öppnare och mer integrerat, med större social rörlighet.

För gatumodets och subkulturernas historia är framför allt en berättelse om social infiltrering. Om efterkrigstidens Teddy boys: arbetarklasskillar som slog aristokraterna på fingrarna genom att trumfa deras outfits. Om 60-talets vita dj:s som beundrade de jamaicanska rude boysen för deras kostymer, solglasögon och frisyrer. Om kids från Londons fattigaste områden som kidnappar lyxen genom att klä sig i Moschino, om rave-tjejer som går i bara bh, inte för att vara sexiga utan för att det är bekvämast när man dansar, och om tonåringar som Ronojoy vars 50-åriga, bengaliska mamma hjälper honom att sterilisera säkerhetsnålarna när han vill bli punkare.

Samlade så här blir What we wores många ögonblicksberättelser ett fascinerande vittnesmål om kläders potential som vapen i kampen för ett ekonomiskt, socialt och etniskt mer blandat, det vill säga bättre, samhälle. Och om att mode och utseende (oavsett det gäller Mona Sahlins utskällda Louis Vuitton-väska eller Fredrik Apollo Asplunds lika utskällda drag queen-uppenbarelse i Stadsteaterns aktuella Happy End) inte nödvändigtvis handlar om fåfänga eller snobbism. Det kan lika gärna vara ett uppsträckt långfinger åt de som anser att lågutbildade kvinnor från fel bakgrund inte kan eller får eller borde.