Roande oroande Kolmisoppi

Lennart Bromander

”Undantagen” vacker och samtidigt störande prosa

helskärm

Vill ni att en prosatext ska vara rak och öppen, gå från A till Ö och skildra gestalter som ägnar sig åt handlingar lämpade för hävdvunna psykologiska tolkningsmodeller? Då ska ni inte läsa Mats Kolmisoppi. Han stör hela tiden läsaren genom att lugnt bryta mot gängse fiktionsmallar utan att för den skull ägna sig åt utflippad absurdism. Kolmisoppis stil är klar och redig och han använder nästan bara tempus presens.

Ofta skriver han rent vackert, aldrig krångligt eller sökt. Ändå sitter man där konfunderad och tvingas kalibrera sig fram genom författarens kritiskt ironiska infallsvinklar, vilket inte alltid är så lätt. Kolmisoppis prosa är fylld av både öppna och dolda ironier, en något översofistikerad metod, men effektiv för att störa och aktivera läsaren.

Redan titeln Undantagen på hans nya novellsamling är tve­tydig. Handlar det om pluralis av substantivet undantag eller om en participform av verbet undanta? Osäkert, och är det verkligen undantagsmänniskor, som befolkar Kolmisoppis tolv texter? Eller är det inte snarare samhället och dess samlevnadsformer, som gjort dem undantagna, outsiders i sina egna liv. Inte bara ironierna utan också samhällskritiken är både dold och öppen.

I den första novellen, Bekännaren tycker man sig kunna nita fast honom. Jaget är där besatt av en diffus skuld som måste straffas. Kafka, mumlar man för sig själv, nöjd med att ha författaren placerad. Men det håller inte. Redan i nästa novell Att svälta ilskan befinner vi oss i en ilsken bilförares medvetande. En hejdlös drift med det svenska bilsamhället transformeras på det mest överraskande vis till en rent inomspråklig gestaltning av hat och aggressivitet. Kolmisoppis sätt att utveckla en text liknar ingen annans och är därför svårt att beskriva. Han överraskar och övertygar hela tiden.

Nja, hela tiden kanske han inte övertygar. I en av de längre novellerna, Fiktionsautomat, skapar han sin helt egna form av den för tiden så omstridda autofiktionen. Han arbetar så konsekvent med att ifrågasätta begreppet fiktion att han plötsligt drabbas av självinsikt: ”Ibland undrar jag om det är möjligt att skapa litteratur som helt avsäger sig för­förelsen. Då händer det att jag somnar på stället.” En viss risk är det att han då också drar med sig läsaren. Författares intresse för fiktionsproblematik är alltid större än läsarnas.

Ibland är Kolmisoppi tvärtom rent gastkramande. Som i den mästerliga novellen Mjölka. Den kunde fungera som synopsis till en film av Michael Haneke.

Och även om det skrivs satirer över konsumtionssamhället i parti och minut, har Kolmisoppi i Föda funnit en alldeles egen kuslig form.