Förförd av Woody Allen
Han skriver så bra att man blir spyfärdig – men man tror ändå på alla anklagelser mot honom
Publicerad 2020-04-03
Man vet att man har låga krav på skadeglädjen när man livas upp av tanken på att Harvey Weinstein i alla fall vet att han är skyldig, för nu har han ju papper på skiten.
Med Woody Allen är det inte riktigt så enkelt.
Om något råder ett överdåd av motstridig dokumentation: vårdnadstvister, utredningar, ändlösa rättsutlåtanden och skrotade åtal från decennier av fejder mellan Mia Farrow och Woody Allen – ett evighetslångt krig som blossar upp på nytt varje gång ännu ett av barnen tar till orda och ger sin version.
Ett bra sätt att bringa klarhet är att läsa Allens nya självbiografi, kan man tycka. Begick han sexuella övergrepp på sin då sjuåriga adoptivdotter? Hur svårt kan det vara att svara på det?
På ytan hur lätt som helst, så klart: nej nej, det är bara en monumental förtalskampanj, han har inga snytpapper kvar, det är så synd om honom att han borde begå det där självmordet han ofta återkommer till att vi alla egentligen, eftersom solen ändå ska slockna en vacker dag, borde begå.
Allt annat än blånekanden hade givetvis varit att hoppas på för mycket.
Men vi tar det från början. Och då menar jag inte släktsagan, eller skräckkrönikan snarare, utan memoarerna Allen till sist lyckades få ut.
Boken drogs tillbaka av Grand central publishing i sista stund efter påtryckningar från både anställda inom förlagsgruppen och från Ronan Farrow, hans egen eller eventuellt Frank Sinatras son, vars bok om sexualförbrytare i showbiz, i synnerhet Harvey Weinstein, gavs ut inom samma koncern.
En rätt ansenlig mängd information att smälta bara i föregående mening, jo. Men med att ta det från början menar jag att vi skiter i hur en enig världspress just skumläst boken i panik över att inte bli sist med att såga den, och att vi i stället slår upp pärmarna och läser. Från första sidan.
Då drar musiken i gång, och inte tar den slut förrän långt, långt, långt senare. Den är inte dålig (förutom de gånger den i förutsägbara ämnen skorrar falskt som en halvt ihjältrampad ekorre). Faktum är att den är lika välkontrollerad som trollbindande. Det finns partier som kan mäta sig med Hemingways bitterljuva, högprecisa överdåd i ”En fest för livet”.
Hur mycket man än tror att en elefant ska kasta sin skugga över varje sida vill den inte riktigt infinna sig – för den skuffas hela tiden åt sidan av Allens många gestalter och deras kattmjuka akrobatik. Han skriver så bra att jag blir spyfärdig. Det lär ha funnits gamla greker som såg läsande som någonting omanligt, eftersom det innebär att man låter sin hjärna bli övertagen. Våldtagen.
Det är liksom det som är meningen här. En 84-årig tidigare världsdyrkad, nu pariastämplad filmkonstnär ger inte ut sina memoarer för att folk ska påminnas om varför alla hatar honom.
Tyvärr, för det hade varit väldigt, väldigt intressant. Jag försöker inte vara rolig nu. Tanken svindlar: Woody Allen brer ut sig om livets, arbetets och kändisskapets vedermödor, och så mitt i alltihop bekänner han pedofila böjelser och begångna övergrepp.
Om han gjort det tror jag att boken hade gått till litteraturhistorien, inte bara som en chock utan kanske också som ett mästerverk. En ”Lolita” för Metoo-eran, eller ännu hellre en exorcism av den romanens fortsatta dragningskraft. En tvättäkta, äkt-äkta bekännelseroman av en författare som haft något väsentligt, något riktigt och viktigt, att bekänna.
Roman Polanski hade inte kunnat göra det, för han har aldrig uppvisat tecken på att kunna skriva annat än ytterst välfungerande scenanvisningar och habil dialog. Weinstein hade inte kunnat göra det för han saknar, får man väl säga, nyfikenhet av mer intellektuellt slag.
Nej, ”Apropos of nothing” blir bara ett knappt halvt storverk – och faller desto tyngre åt det håll dess förljugna halva lutar.
Ju längre skildringarna blir av familjen Farrow-Dylan, desto sämre tycker jag om bägge sidor. Inte om offren, så klart. Vi kan i stället uttrycka det så här: jag tror på varenda beskyllning, från samtliga håll, och då är varken beskyllningarna eller hållen särskilt få till antalet.
Jag blir mer och mer övertygad om att Mia Farrow, sin tids Angelina Jolie (en FN-certifierad moderskapsmissbrukare som far jorden runt för att shoppa barn som andra skaffar hundvalpar) har varit en hemsk mor.
Lika mycket stärks jag i min tro på sanningshalten i anklagelserna mot Woody Allen; med tanke på hur sexualfixerat han beskriver kvinnor han arbetat med undrar jag mest hur många fler historier som kommer att dras fram i ljuset. Eller så vågade han inte ge sig på vuxna kvinnor, vad vet jag.
Det roliga är förstås att ju mer man börjar tro på Allens frammanade bild av Mia Farrow som historiens värsta mor, ju mer man ser framför sig hur hon verkligen slår Soon-Yi halvt fördärvad och ställer ut sin handikappade adoptivson i ett iskallt skjul över natten, desto mer förbannat jävla självklart blir det att den sista förbannade jävla människan som borde ta emot denna trasiga 21-åriga kvinna och gifta sig med henne är hennes egen förbannade jävla styvfar.
Jag skulle tro att en genomsnittlig tioåring uppfattar det som rätt självklart. Allen var när det begav sig fem komma sju gånger så gammal.
I hans absolut bästa film, ”Små och stora brott”, möter vi en omåttligt hyllad läkare som, för att rädda äktenskap och karriär, låter beställningsmörda kvinnan han varit otrogen med. När det avskyvärda brottet är ur världen kommer samvetskvalen. Den religiösa uppväxt han trodde att han skakat av sig börjar trots allt göra sig påmind. Med ens känns det som om Gud ser allt han tar sig för; det universum han lever i är inte alls tomt, utan moraliskt, till och med rättfärdigt.
Och då, förstås, panik. Läkaren balanserar vid randen av ett sammanbrott, han är ytterst nära att anmäla sig själv. Men så vaknar han en morgon, omgärdad av både strålande vackert väder (än har solen inte slocknat!) och hängiven kärnfamilj. På något märkligt sätt har den inre stormen bedarrat. Månaderna går. Han blir inte straffad – någon annan åker fast för mordet – utan fortsätter att lyckas med allt han företar sig.
I scenen då en rollfigur spelad av Woody Allen häpet frågar huvudpersonen, som just bekänt allt detta fast förklätt till en sorts hypotetisk, religiös parabel, om det verkligen går att återvända till sitt vanliga liv efter något liknande lyder förbrytarens svar: ”Äh … folk släpar runt på sina synder. Jag menar … Jo, kanske nån gång ibland har han väl ett jobbigt ögonblick, men … det går över. Och efterhand bleknar det bara bort.”
Men då har de ju besannats, påpekar Allen, mannens allra värsta religiösa farhågor om Guds icke-existens och alltings fasansfulla tomhet. Läkaren svarar, med det vagaste av gin och tonic-stinkande leenden: ”Jo, jag sa ju att det var en hemsk historia, eller hur?”
Ridå. Vad många filmer det finns som jag aldrig tänker se om.