Sport & spe
Uppdaterad 2011-03-10 | Publicerad 2010-12-02
Ulrika Stahre läser en bok om leken som nästan bara är krig
När Ludmila Engquists dopning avslöjades vände medierna hårnålsvasst. Hon förvandlades omedelbart från älskad till föraktad, från Underbar Svensk till Fuskande Ryss. Hennes fall tydliggjorde idrottsvärldens nationalistiska prägel och resultatpress. En press som med få protester innebär att flera pojk- eller flicklag sorterar ut de sämre redan i mellanstadieåldernoch hetsar barn som inte vuxit färdigt att träna det mesta av sin vakna tid. Allt för att nå det som är sportens kärna: seger, bättre resultat – vilket är en strävan som är mycket långt från pratet om gemenskap och vars konsekvenser, bland annat dopning, är helt inbakade i systemet.
Filosofen Kutte Jönsson – en debatterande skribent som disputerat på en avhandling om surrogatmödraskap – vrider och vänder på sportens filosofiskt intressanta problematiker. Dess ideal, underliggande och uttalade värderingar. Intressanta moral- och gränsdragningsproblem som dopning, djurplågeri, sexism, nationalism och huliganer. Idéerna om fair play får sig en avhyvling liksom det ständigt upprepade att idrott är bra för ungdomen. ”Fostrande”
och ”sunt”, brukar det hävdas. Vi som vare sig blev valda sist eller alltid undvek bollen kunde ändå se skolgymnastiken som en pennalistisk plats och idrottsföreningarna – ja, eh, lägerfyllor och tjuvrökning, eller var det något annat?
Det är lätt att ryckas med av Jönssons idrottskritik, eller snarare idrottsvärldskritik – ibland är gränserna tunna mellan olika utövare, publik, medier. Han stampar av det hela i debatten kring Davis Cup-matchen mellan Sverige och Israel strax efter invasionen av Gaza, i mars 2009, och går i mål i en förhoppning om en idrottsvärld utan alla sina närmast fascistiska ideal – idéer om ”renhet”, fanatisk dyrkan av vinnaren, föraktet för svaghet. Exakt hur förändringen skulle kunna komma till stånd blir inte helt klart, man kan föreställa sig någon sorts idrottslig subkultur, med Jönsson ord ”motståndsfickor”.
Även om mycket i denna både lättbegripliga och tankeväckande essäsamling känns bekant är den förstås också en ögonöppnare. Men mest av allt fascineras jag av författarens obändiga idrottsintresse. Har man en gång insett det problematiska i ideologier och normer, är det svårt att återvända med ren blick. Men Kutte Jönsson verkar fortsätta sluka de sportevenemang han så idogt dissekerar. Det för mig till den största gåtan: vad är det som är så fascinerande med, låt oss säga 22 män eller kvinnor på en fotbollsplan med en boll? Eller knappa tio sekunders löpning? Det svarar inte Matchen som aldrig ägde rum på, vilket inte heller varit syftet.
Men det är något med den där krocken mellan gemenskapen och tävlandet, mellan lagsammanhållning och individ, mellan starka regler och fusk, mellan de omhuldade barnfamiljerna på läktarna och huliganerna – kort sagt mellan alla sportens ytterligheter som ändå lockar. Drömmen om en homo ludens, om leken som bara nästan är krig. Är det så banalt som att vi bara vill bli lurade, bortkollrade av det vackra skådespelet?
