Lars Norén – mörkrets mästare
Publicerad 2014-01-17
Anders Johansson fångas av dramatikerns egensinniga jordmassor
Hur ska man förstå titeln Ingen på Lars Noréns nya bok? Som en negation av ”alla”, eller som ett mer emfatiskt utpekande av någon som har förlorat allt? Det senare, tänker jag först. Sedan: båda delarna. För inte nog med att det inte finns någon huvudperson i denna svårdefinierade bok, det går heller inte riktigt att identifiera någon som talar.
De korta satserna, ofta uppmaningar, rör sig obehindrat mellan tredjepersons- och förstapersons-tilltal, som om språket inte kontrollerades av ett subjekt, utan subjekten var blotta effekter av det fragmentariska ordflödet. Det talas, men det är ingen – snarare än någon – som talar.
Då och då utkristalliserar sig ändå ett slags små berättelser eller minnesbilder. Alltid mörka, ofta brutala. En kvinna som våldtas av far och son samtidigt. Ett jag reflekterar över sina möten med en tiggare. Hur han skulle vilja sätta sig ner bredvid, i något slags sympati, men samtidigt inser att tiggaren nog skulle uppfatta det som ett obehagligt intrång. Det finns ingenting att göra, allt är för sent.
Ingen är den andra delen i en aviserad trilogi. Den lägger sig på alla sätt – formmässigt, innehållsligt, tonfallsmässigt – nära den första delen, Filosofins natt. Möjligen är Ingen ännu lite svartare.
Predikar den något? Nej. Inger den något slags hopp? Knappast. Den söker resignationen snarare än hoppet, desintegration snarare än försoning. Men inte ens uppgivandet är en enkel utväg. ”Ge upp bättre. Det måste finnas ett bättre sätt.”
Jag läser Ingen som ett försök att konfrontera en radikal avsaknad av sammanhang; ett försök att skriva i frånvaron av något – en Gud, en mänsklig god natur, en meningsfull utveckling, det Sköna, en ideologi – som man skulle kunna tro på, bygga ett litterärt ideal på, kanske rent av ett livsideal. Det är som om Norén försöker skriva sig bort, ner, från allt sådant.
Går det? Förutsätter inte skrivandet någon form av tro? Ibland leder det i alla fall till något slags cyniskt skratt: ”Är det inte komiskt. Det är det. Det som finns. Det Verkliga, försöker jag ta emot ur händerna från en Gud med Parkinson.” Kanske är det författarens exklusiva uppgift, kanske är det varje människas uppgift: att försöka ta emot detta, verkligheten, ur den skakande Gudens händer.
Varför ska man då läsa detta? Ett svar: för att det ger ett slags rening, och i den bemärkelsen ändå något slags krympande hopp. ”Tack vare pessimismen har jag alltså lite hopp kvar.” Ett annat svar: för att det är så oavhängigt av all samtida litteratur. Jag associerar till Beckett, någon gång till Johan Jönson – annars är detta märkligt egensinnigt, säkert, självklart.
Trots gravallvaret blir det inte pretentiöst. Allt sådant är bortdestillerat. Ingen är den litterära konsekvensen av den ambition som då och då beskrivs i En dramatikers dagbok: att avskapa sig själv, att göra sig av med allt onödigt, inklusive den egna viljan. Även om det är omöjligt är resultatet mästerligt.
