Poetisk ökenvandring i cowboyland
Lennart Bromander läser Stewe Claesons resedagböcker
Publicerad 2017-04-02
Stewe Claeson har sedan snart fyrtio år skrivit en lång rad romaner, men ännu längre tid har han också ägnat intresse och författarskap åt amerikansk poesi. Om modern amerikansk poesi är hans kunskaper gränslösa, och det handlar inte bara om beläsenhet, han har genom åren även träffat härskaror av amerikanska poeter och blivit nära vän med inte så få. Då inte bara i det litterärt mondäna New York utan på många betydligt mindre sannolika produktionslokaliteter för dikt och tanke.
Hans nya bok Snön faller i Conchise County innehåller utdrag ur de utförliga resedagböcker han alltid har på gång, och här uppehåller han sig mestadels i öknarna i södra delen av Arizona med kortare utflykter till cowboymarker i Montana. Överallt hittar Claeson poeter, och han bifogar också rikligt med fina översättningar av många starka, ofta på skilda sätt berättande dikter.
Det här är ett USA fjärran från business och trumpifiering, och det krävs långvarig erfarenhet och ett excellent spårsinne för att finna alla dessa poetiska gestalter i den amerikanska mariginalen.
Det är egenskaper som Claeson äger, och han har alltså nosat runt på den amerikanska poesiscenen och dess kulisser sedan gott och väl femtio år, inte som vetenskaplig undersökare utan som ett slags litterär medsammansvuren.
I sina resedagböcker är han både avspänd, cool och inkännande. Hans associationer vandrar hit och dit och är alltid spännande att följa, eftersom hans erfarenhetsbank är ett veritabelt ymnighetshorn av stort och smått. Och till saken hör att Claeson skriver så till den grad bra även när han är som mest förströdd och privat.
Den poet Claeson stämt möte med där bland kaktusarna i det heta Cochise County – där det alltså en morgon besynnerligt nog fallit snö – är den med författaren jämnårige William Pitt Root, som han känt och varit poetiskt närstående i decennier. Tillsammans dryftar de eller uppsöker mer eller mindre lokala poeter och poesicirklar och håller föredrag om konst och poesi. Viktiga ämnen där i den glesbefolkade öknen, tycks det.
Texten vandrar hit och dit, och jag känner mig litet förvånad över hur villigt jag följer de gamla poesiherrarna i spåren. Är jag verkligen så intresserad av Stewe Claesons poetiska ökenvandringar? Men så blir det med en författare som har en så suverän stilkänsla och ett så osvikligt korn på vad som är väsentligt i det skenbart oväsentliga.