Underhållande om historiska förluster

Schalansky visar att allt hade kunnat se annorlunda ut

Claes Wahlin

Varje framsteg och all utveckling innebär att något går förlorat. I sin tur beror vår kunskap om världen av det som blev kvar, resterna. Ruiner, utrotade djurarter, havererade mänskliga projekt, försvunna böcker eller sjunkna öar – allt är fragment av vilka vi konstruerar vårt arv och vårt minne.

Judith Schalanskys Förteckning över några förluster är hennes tredje bok i svensk översättning. Den förra, Giraffens hals, var en regelrätt roman om en misantropisk lärare i en östtysk avfolkningsbygd några år efter murens fall. I den mer essäistiska Atlas över avlägsna öar fick 50 öar varsin liten historia utifrån tillgängliga, oftast knapphändiga, kunskaper.

Schalanskys särart märks även i föreliggande bok – essäer? noveller? arkiv? – som börjar med en kort inledande anmärkning: en sida upptar sådant som gått förlorat under skrivandet av boken (försvunna passagerarplan, byggnader, det sista exemplaret av trubbnoshörningen, en moské, etc.), den andra sidan vad man under samma tid har (åter)funnit – hårstrån av George Washington, inspelningar av John Coltrane, Sapfo-fragment, teckningar av Piranesi, med mera. Anmärkningen kan läsas som en algoritm för bokens projekt.

Varje förlustavsnitt inleds därefter med ett tryck i svart på mörkgrått papper där man i rätt belysning kan skymta ett objekt som hör samman med texten. Liksom med de tidigare böckerna har Schalansky formgivit även denna.

De tolv förluster som förtecknas inleds med en ö, Tuanaki, som gick under i en havsbävning 1942/43. Schalansky föreställer sig vad som där utspelades när James Cook angjorde ön 1777.

Hon fortsätter med den kaspiska tigern, förfallna byggnader som Villa Sacchetti och Östberlins Palast der Republik, Sapfos verser eller en text om den egenartade Armand Schulthess som samlade på allt, precis allt, och hängde upp skyltar med påskrifter i träden – en anarkistisk encyklopedi i skogen – bokstavligen.

Texterna är ungefär lika långa, men av skiftande karaktär. Oftast stöder sig Schalansky på böcker och kartor, emellanåt fantiserar hon in sig själv på en plats i en annan tid. Någon gång är det egna barndomsminnen. Sakligt, detaljerat och inkännande beskrivs alla dessa förluster från olika perspektiv. En förlorad film av Murnau skildras genom en åldrad och grälsjuk Greta Garbos vandringar i New York.

Sammantagna anvisar Schalanskys förteckning hur det vi kallar kulturarvet skulle kunna se helt annorlunda ut. Slumpen och nyckfullheten framhävs; som tar vi del av ett forna tiders kuriosakabinett, eller slår upp en avhandling från 1600-talet där en del är sant, annat obsolet, och en del rena fantasier. Valfrändskaper närmare i tiden är Jorge Luis Borges eller W G Sebald, författare som överskrider gränsen mellan sakprosa och fiktionslitteratur.

I ett förord resonerar Schalansky om döden och minnet: allt är redan avfall och ruiner, att skapa är att ödelägga, även det som sker inom historiedisciplinerna. Människan är en av få varelser som inte överlåter döden åt naturens nedbrytningsprocesser. I stället omger vi den med minnesritualer. Döden är vad som möjliggör arvet och minnet. Och den enda platsen för minnet av alla förluster är böcker.

De må samla damm i mörka bibliotek sekel efter sekel, men denna oöverskådliga avfallshög är det enda att hålla sig till när världen försöker minnas hur allt var som det var, och samtidigt, som i Schalanskys utsökt underhållande bok, inse att allt som var – historien, det kollektiva minnet – också var någonting helt annat.