Vittne till folkmord
Sinziana Ravini läser en mästerlig skildring om en liten pojke i blodbadets Rwanda
Publicerad 2018-05-07
Böcker är som människor. De får inte vara för perfekta, för då tappar man lätt intresset för dem. Den kritikeromsusade romanen Litet land av den franske författaren Gaël Faye skulle kunna tillhöra denna kategori, för den prickar rätt på precis alla punkter. Låt oss börja med den allra största bedriften, kombinationen av ett tungt ämne och lättsam stil, för Faye har skrivit en personlig, rolig och sorglig historia om den lille Gabriels oskuldsfulla barndom i Burundi strax innan och under folkmordet i Rwanda då 800 000 män, kvinnor och barn ur folkgruppen tutsi mördades av huturegeringen.
Den andra bedriften är de färgstarka karaktärsskildringarna. Den vite franske fadern, en försupen kolonialherre och den rwandiska modern som hela tiden drömmer om att åka till Frankrike för att rädda det som räddas kan av familjen är mycket ömsint skildrade.
För att inte tala om den lille Gabriel, som i början av boken går omkring och ställer en massa frågor till sin omgivning, likt en postkolonial version av St-Exupérys lille prins: ”Varför krigar tutsier och hutuer? Är det för att de inte har samma landområde” frågar han fadern. ”Nej, det är inte det. De har samma land.” ”Så då ... har de inte samma språk?” ”Jo, de talar samma språk. ”Så då har de inte samma gud?” ”Jo, de har samma gud. ”I så fall ... varför krigar de mot varandra?” ”Därför att de inte har likadana näsor.”
Den tredje bedriften är de ofantligt suggestiva miljöskildringarna. På ett ställe ligger lyckliga pygméer och snarkar fulla på bananöl, medan dimman sveper genom eukalyptusträdens toppar. På ett annat leker barnen bland uppsprättade krokodiler nära en ockrafärgad flod. Det är som att vandra i en målning, från början till slut.
Eller rättare sagt, en fresk som börjar med Rousseau Le Douaniers naivistiska exotism, och slutar i Géricaults flotte, där döden förblir vacker, in i det sista, även i massgravarna under bar himmel. Men här finns också andra bilder, som skapar nya tablåer, som till exempel moderns ”långa smala ben som satte gevär i kvinnornas blickar och jalusierna på glänt i männens”.
Den fjärde bedriften är bristen på moralism. Gabriel blir så småningom själv indragen i konflikten, jag ska inte avslöja hur, men författaren vägrar att välja sida, att idealisera offren eller demonisera förövarna, vilket historiskt sett även inbegriper fransmännen. För den franska armén drar i gång en omfattande humanitär insats kallad ”Turquoise” för att få stopp på folkmordet. Det är ett slag under bältet från Frankrikes sida, som hjälper hutuerna framför tutsierna.
Men trots alla dessa orättvisor gentemot det egna folket, han är själv tutsier, lyckas Faye behålla det oskuldsfulla berättarperspektivet. En militant bok hade talat om för folk vad de ska tänka. Litteraturen är till för att få folk att tänka på egen hand. Och det är precis det Faye gör, när han vägrar välja sida i konflikten.
När romanen kom ut sa han i en fransk tv-show att han betraktar tutsi- och hutufolken som kolonialismens etniska uppfinningar och att han föredrar att tala om länder och kulturer, framför etniska skillnader. Jag håller verkligen med honom, även om jag inte tror att problem försvinner för att vi gör oss av med begreppen. Vi lämnade rasbegreppet till förmån för etnicitetsbegreppet och vi håller på att lämna etnicitetsbegreppet för kulturbegreppet, men rasismen lever och frodas även inom kulturbegreppet.
När jag har slagit igen boken och slår på tv:n hamnar jag mitt i Marine Le Pens första comeback-tal. Hon har hittat en ny fiende – denna gång är det ”den nomadiska kulturen” som hotar ”den franska kulturen”.
Men vad är kulturen om inte en nomadisk form i ständig förvandling? Gabriels metamorfoser boken igenom är perfekta exempel på hur kulturer och människor förvandlas av sina drömmar och farhågor, på hur barndomens perfekta paradis så småningom lämnar plats för verkligheten, men också för identitetens bördor. Gabriel kommer nämligen till en punkt där han anser att hans identitet ”är värd sin vikt i lik”.
Vad innebär detta i ett större perspektiv? Att sorg är starkare än förnuftet. Att lidandet blir en joker i ordväxlingsleken och den med störst sorg vinner. En av Gabriels många intressanta konklusioner är att lidandet kan vara orättvist.
Hur kommer man ut ur lidandets inneboende orättvisa? Genom litteraturen. Det är i böckerna som Gabriel hittar sin fristad. Det är de som ger honom förtroende, får honom att sätta ord på sina känslor, upptäcka nyanserna och så småningom vilja börja skriva.
Ja, vad ska man säga? Litet land är en perfekt roman, ja nästan för perfekt för att kunna bli riktigt intressant.
Att den har blivit en internationell bästsäljare förvånar mig inte, för även den postkoloniala litteraturen kan behöva sin Paulo Coelho.