Klarsynt och äkta om en sann pionjär

Clara Törnvall: Rättvisekämpen Barbro Hörberg har fått en värdig levnadstecknare i Alexandra Sundqvist

helskärm

RECENSION. Textförfattaren Barbro Hörberg var en ögonblickets mästare.

Hon såg skönheten i doften av en söndergråten näsduk och novembers nakna trädgrenar. Hennes litterära vistexter fick den grå vardagen att skimra, även när hon skrev om trasiga sänglakan i ödsliga äktenskap.

Hon trädde in på den manligt dominerade visscenen utan att anpassa sig och skrev en ny sorts berättande texter om kvinnliga erfarenheter. Ofta besjöng hon en längtan efter lugn och lättja – stilla stunder av intensiv närvaro som saknades i hennes eget liv.

Under några år på sextio- och sjuttiotalen befann sig Barbro Hörberg i den svenska nöjesbranschens mitt. Hon spelade revy och kabaré, skapade musik-föreställningar för barn, var programledare i radio och tv och skrev texter åt Lill-Babs krogshower. Som soloartist vann hon stor respekt för skivan Med ögon känsliga för grönt, som gavs ut tre år före hennes död 1976. Men ända fram till ett par år sedan var hon skamligt bortglömd.  

I sin nyutkomna biografi Barbro Hörberg – Med ögon känsliga för grönt avtäcker Alexandra Sundqvist sångtexternas självbiografiska grund. Musikkarriären och det gungiga äktenskapet med konstnären Jan Stenvinkel var ett oavbrutet slit.

Barbro Hörberg var banbrytande och som alla kvinnliga pionjärer en hårding. Hon inväntade inte samhällets omvandling utan fixade sin dröm själv. 

”Det är som att åka sovvagn – man kan slöa och ändå händer det något med en.” Så spydigt formulerade hon sig 1975 om kvinnor som valde att skaffa barn som ersättning för ett mer äkta och självförverkligat liv.

Likt sina generationssystrar födda på trettiotalet hade hon tuktats och begränsats av stränga uppförandekrav i sin ungdom och visste precis vad hon gjorde uppror mot.

Just nu pågår ett tillrättaläggande av populärhistorien där kvinnorna som banade vägen sent omsider får sina biografier, porträtt och filmer. 

Min egen generation, sjuttiotalisterna och yngre, väver hjältinnesagor om slagskeppen som seglade först. Respektfullt bugar vi oss inför det svåra motståndet som de mötte och strösslar med emojihjärtan. Mer sällan törs vi kritisera eller beröra att många tidiga karriärmödrar upprepade fädernas eviga misstag och försummade sina barn.

Berättelsen om Barbro Hörberg skuggas av hennes för tidiga död i cancer vid 43 års ålder. Den behöver en författare som håller huvudet kallt och det gör Alexandra Sundqvist. Hon skriver klarsynt och vackert, fångar känsliga ögonblick exakt och skyddar inte huvudpersonen i onödan. Barbro Hörberg har fått en levnadstecknare som delar hennes äkthetsideal.

Jämfört med text är en filmkamera mer obarmhärtig. I Benjamin Wolffs dokumentärfilm från 2014 (Med ögon känsliga för grönt) framträder en ljuvligt krånglig och kokett Barbro Hörberg i en gammal SVT-intervju.

I sina plyschdräkter stod hon stadigt med bägge fötterna i sjuttiotalet och tidsandans obevekliga krav. Och i sitt huvud förde hon tusen krig. Allt skulle förändras, genast.

Efter bröstcancerdiagnosen spelade Barbro Hörberg in två album på lika många år. Min favorit är det sista och mörkaste, Gråt i gräset. På skivan blandar hon retsamma otrohetslåtar med sånger om att känna dödsångest och vara kåt på sin bilmekaniker. Hon är krass, kavat och livrädd om vartannat. Ledigt rör hon sig mellan barnets och den vuxnes perspektiv, gör dem till ett. (Varför har ingen lyckats med det sedan sjuttio-talet?) Hennes tajming är alltid perfekt.

Barbro Hörbergs liv blev otryggt och kantades av konflikter. Makarna saknade ofta pengar och fast mark under fötterna. Ändå skulle hon bära allas orättvisor och alltid säga sanningen.

Som läsare blir jag uttröttad å hennes vägnar.

Var det värt det? Under de bortglömda åren, då vete tusan. Men efter boken och filmen nu när hon äntligen har fått sitt erkännande blir svaret tveklöst ja. 

Om jag växer eller går sönder

står jag ändå inte still

Så håll alla dörrar öppna

så att livet kan nå mej när det vill

(Håll alla dörrar öppna, 1975)