Populistisk tennis med Thomas Bodström

Malin Krutmeijer

Goda folket mot en korrupt elit i nya deckaren

helskärm

Thomas Bodströms Populisten är på många sätt en typisk samtida spänningsroman. Några olika handlingsspår, varav ett behandlar huvudpersonens familjeliv, varvas i korta kapitel tills de sammanfaller i finalen med en oväntad twist.

Boken ska vara den sista i serien om advokaten Mattias Berglund, justitieminister Gerd Lundin och kriminalpolisen Susanne Dahlgren. Den sistnämnda har avancerat till biträdande justitieminister och befinner sig mitt i smeten när regeringskansliet drabbas av en hacker­attack. Samtidigt brottas en polisman med sitt samvete efter ett våldsamt förhör med en narkoman, som sedan dör framför en tunnelbanevagn. Mattias oroar sig för sin avoga tonårsdotter, och försvarar en präst som står åtalad för misshandel av sin fru.

Bodström håller ordning på trådarna. Han skriver enkelt och stämningslöst. Risken för förvirring är lika liten som den är för engagemang. Prosan dignar av fula anglicismer: en kvinna ruinerar sitt äktenskap, fönster öppnas upp.

Men i takt med att handlingen tätnar får språket bättre driv, med mindre adjektivpynt och färre överpedagogiska reflektioner från huvudpersonerna. Mot slutet är boken kanske inte en nagelbitare, men väl en bladvändare.

Nu är det inte kriminalfallen som är det intressanta. Det är hur Bodström med sin, som baksidestexten uttrycker det, ”unika inblick i Sveriges makt­elit” skildrar hur det går till på toppen. Jag har inte läst hans tidigare böcker, men tydligen brukar han lägga in referenser till verkliga händelser. Här blinkar han till Saudiaffären, Littorins avgång, övergrepp i antiterrorismens namn med mera.

Arbetet i riksdag och regering framställs som en aggressiv tennismatch med medierna, där varje boll avgör om man alls får stanna kvar på banan. Här finns ingen överblick, inga visioner, inget samhälle. Det är ren krishantering, hela tiden.

Bodström kallar det politik, och det är något dåligt. Susannes största moraliska tillgång är att hon inte varit partiaktiv, utan är ett så kallat opolitiskt statsråd. Med oro noterar hon ”hur politisk hon plötsligt blivit” när hon tummar på sanningen i utformandet av en mediestrategi. Justitieministern – som lär vara inspirerad av Beatrice Ask – är där­emot mer än nöjd: ”värst vad du kan mycket om politik”.

Medierna å sin sida slukar varje köttben som en tvivelaktig ”politisk” nätsajt tillhandahåller, och kollar aldrig en story.

Här står det goda folket mot en korrupt, amoralisk elit. De som befinner sig mittemellan, som poliser och jurister, måste välja sida. Om det är så Thomas Bodström ser på samhället är det han som är populist.