Fadern, sonen och systrarna
Uppdaterad 2016-11-30 | Publicerad 2016-11-29
2 x Marilynne Robinson: Anneli Jordahl har läst ”Hemma” och Pia Bergström ”Två par systrar”
BOKRECENSION. Hur kommer det sig att Marilynne Robinson slagit igenom så brett med sin trilogi om det fiktiva samhället Gilead i Iowa? Är två gamla präster på dödsbädden så lockande? Alla bibliska och filosofiska referenser? All omsorg kring enkla sysslor. En ogräsrensning i trädgården kan pågå i evigheter.
Är det mindfulnesstrenden? Är det för att hon fått epitetet Obamas favorit?
Svaret är nog att Gilead, Hemma och Lila speglar amerikansk historia och rör vid liberalismens grundpelare: rätten till egendom, rätten till frihet. Framför allt visar Robinson på sprickorna i det sköra identitetsbygget. Föreställningen om allas jämlikhet omfattar inte kvinnorna, inte heller afroamerikanerna.
I Hemma – trilogins andra del som nu översatts efter att trean Lila utkommit på svenska – är prästen Robert Boughton döende. Han är god vän till ettans John Ames. Här står alltså ett av sidospåren i Gilead – berättelsen om gode vännens olycksalige son Jack – i centrum. Hela romanen utspelar sig i Boughtons hem och vanskötta trädgård.
Dottern Glory är hemma för att vårda sin far. Självuppoffring som tas för given är döttrarnas lott. När den favoriserade sonen Jack återvänder efter tjugo år är det däremot en stor händelse.
Jack är en Kerouactyp, en av missbruk och hårt leverne märkt elegant. Han närmar sig sin yngre syster blygt trevande. Dags för försoning och förlåtelse. Finns tilliten?
Året är 1956 och de svartas medborgarrättsrörelse växer sig starkare. Fadern säger att afroamerikanerna ”måste bättra sig”. Sanningen – att Jack levt med en svart kvinna och med henne har en son – är otänkbar att yttra.
Är Jacks ateism och radikalpolitiska medvetenhet roten till hemlösheten? Eller är det just han – som levt nära de verkligt utsatta – som beter sig som en sant solidarisk kristen? Frågorna belyses i olika fördjupande iscensättningar.
Hemma är trilogins bästa del. Robinson är fenomenal på personporträtt bortom förutsägbarheten. Och översättaren Niclas Hval har funnit ett bärande femtiotalsspråk med en väl avvägd dos av tidstypiska ord: ”lymmel” och ”Pyret” .
Temat fadern och den förlorade sonen påminner om Steinbecks Öster om eden. Och Robinsons naturdyrkan för tankarna till essäisten och poeten Annie Dillard, en annan långsamhetens talesperson.
Kanske tråkar det ut någon icketroende läsare att det stundom ljuder liksom ett änglarnas strängaspel när hon skildrar Fadern, Familjen och Kyrkan. Men jag följer henne gärna när hon visar att religionen står för både trygghet och förtryck.
Anneli Jordahl
BOKRECENSION. Två flickor lämnas att vänta på sin mormor på verandan och deras mor kör iväg med bilen. Att hon kör utför ett stup och drunknar i sjön där också morfadern försvann efter en tågurspårning får flickorna inte veta förrän långt senare. Den djupa och vidsträckta sjön som de ser från mormoderns hus får en mytisk nimbus för flickorna under uppväxten och de leker och fantiserar ofta om det svarta vattnet och tåget med alla passagerare som ligger kvar djupt därnere.
Två par systrar är Marilynne Robinsons debutroman från 1980. Den gavs ut på svenska av Brombergs redan 1981 (Systrar lika som bär) och nu på nytt av Weylers. Precis som i hennes senare hyllade romaner Gilead (2004), Hemma (2008) och Lila (2014), grundar hon människorna i naturen och platsen, här en mindre ort i bergen i norra USA.
Två par systrar är en underbart berättad delvis tragisk släkthistoria. I likhet med den moderlösa och undernärda Lila som fick omsorg och kärlek av en ”frivillig” mor uppfostras de här två systrarna av flera excentriska kvinnliga släktingar. Ett par gammelmostrar rycker in när mormodern dör och när de tröttnar flyttar moderns bohemiska och vagabonderande syster Sylvie in. Hon lever i sin egen värld och låter dem äta middag i mörker, sparar urdiskade konservburkar i staplar och struntar i om de skolkar.
Den klara kloka berättarrösten, den äldre systern Ruthies, låter oss följa en slags förvildning som utifrån sett nog skulle kallas vanvård men inifrån, åtminstone i Ruthies efterhandsperspektiv blir en slags öppning mot friheten. Hon lockas alltmer av Sylvies fantasifulla historier och hennes okonventionella sätt att förhålla sig till småstadens krav på skötsamhet och prydlig utanssida. Den yngre systern däremot, Lucille, skäms över mostern och anser henne galen. Hon vill vara som alla andra och umgås med andra ”normala” tonåringar.
Romanen har en stark poetisk-existentiell ström i sig, likt den obetvingliga leriga vårflod som efter en snöig vinter nästan drar hela huset med sig.
Den handlar om systrarnas olika drivkrafter och längtan, till anpassningen och den trygga flocken, till den riskfyllda och fria ensamheten, till den mörka stillheten i sjön.