Sex, droger och rotlöshet
Mikaela Blomqvist läser en bitsk och rolig debutroman
Publicerad 2018-05-30
Tiotalets svenska debutromaner kan grovt delas in i två kategorier: de svala och de blaserade. De svala romanerna är genomarbetade i överkant och påminner ofta om duktigt utförda skoluppgifter, vilket de (med tanke på landets alla skrivarskolor) säkert också är. De blaserade romanerna är stilmässigt slängigare och skildrar det moderna livets tomhet. Påfallande ofta handlar de om hur det är att vara ung i Stockholm, dricka alkohol eller ta droger och ha sex med främlingar.
Joel Mauricio Isabel Ortiz debutroman Sången om en son låter sig ytligt sett ordnas in i den senare kategorin. Titeln är lånad från Gabriela Mistrals dikt till det barn hon aldrig fick. Och mycket riktigt verkar hela tillvaron grunda sig på negationer för romanens berättare Angel. Hen bor i huvudstaden men saknar fast bostad, har en rad tillfälliga relationer men ingen fast pojkvän, och en anställning som skådespelare men inget att göra på dagarna.
Rotlöshet är bekant men får här en existentiell klangbotten snarare än en sociologisk. Det är inte Stockholm som är problemet, utan Angel själv.
Genom det jämna flödet av cava, gin och kokain bryter en annan historia fram än den om inne- och utelivet. Angel som är adopterad från Colombia vet nästan inget om sitt ursprung. När hen är tre dör hans adoptivmor och lämnar hen ensam med en alkoholiserad, misshandlande far som kanske aldrig ville ha hen.
Boken inleds med ett misslyckat försök att konfrontera fadern i hans villa i Växjö. Angel prövar en klichébemängd, dramatisk monolog. ”Det låter som att du läser ur en bok när du pratar” svarar fadern avfärdande och bjuder på kaffe.
Ortiz leker med genren och med läsarens förväntningar. Såväl fadersuppgörelsens svartvita allvar som generationsromanens chica intighet avslöjas som alltför förenklande.
Glamouren övergår i obehag när Angel ligger i sängen en hel vecka och dricker vin varje gång hen vaknar. Det anonyma, appbaserade sexet drivs också det till sin olustiga spets när en huvbeklädd man dyker upp i lägenheten, vägrar blotta sitt ansikte under samlaget och försvinner lika tyst som han dök upp.
När det visar sig att Angel genom romanens första halva har varit för upptagen med sig själv för att märka att hens bästa vän är döende i cancer vänder romanen. I dess andra del tar Angel itu med sin egen alkoholism i stället för faderns. Och i stället för att kräva kompensation för uppväxtens brist på närhet konfronterar hen sin egen rädsla för relationer.
Sången om en son är en bitsk, rolig och ovanligt konsekvent genomförd debutroman. Som uppgörelse med den unga, svenska tomhetsprosan är den mycket välkommen.