Heil, Hamsun!
Uppdaterad 2019-06-27 | Publicerad 2015-12-07
Åsa Linderborg om boken som fastslår nationalförfattarens nazism
Knut Hamsun var 83 år när han träffade Adolf Hitler på det natursköna högkvarteret Berghof den 26 juni 1943. Han var på väg hem från en naziarrangerad journalistkongress i Wien, där han varit hedersgäst.
Det blev inget bra möte. Hamsun ställde krav på hur det ockuperade Norge borde skötas för att norrmännen skulle mjukna, men Hitler hade ingen lust att pucka några såna idéer. Han svarade med en lång föreläsning.
Allt håller på att gå åt helvete vid den här tidpunkten, kriget på östfronten har precis vänt, men Hitler tar sig ändå tid att möta denna ljusgestalt från norr. Efteråt ville båda ha mötet ogjort.
Hamsuns försvarare har menat att vurmen för nazismen berodde på att diktarhövdingen var gammal. Man har också framhållit att Hamsun hade integritet nog att göra Hitler förbannad.
I den norska självbilden är Hamsuns ställningstaganden ett trauma och relativiseringen därför begriplig. Historikerns uppgift är dock, menar den norske litteraturvetaren Tore Rem, att hitta det som skaver. Det gör han med besked i biografin Knut Hamsun och resan till Hitler.
Rem borrar sig ner i Hamsuns helhjärtade försvar för nazismen och den tyska ockupationen av Norge. Tyskarna kämpar för oss alla, menade nationalskalden i ett trettiotal tidningsartiklar, gör inte motstånd! Rem har även hittat belägg för att Hamsun sökte medlemskap i Quislingpartiet Nasjonal samling, vilket tidgare varit omstritt.
Knut Hamsun slog igenom med Svält, som fortfarande är ett bestående bidrag till världslitteraturen. Men det var Markens gröda som gav honom nobelpriset 1920.
Romanen om den anspråkslöse mannen som odlar sin jord fann läsare i alla läger, men det är nazisterna som gör politik av den. Jord, blod, ras – i nazisternas kanon är Hamsun den största. Han har inget emot att Markens gröda kunde användas mot den kosmopolitiske juden, vandraren. Nobelmedaljen skickade han till Goebbels.
Hamsun avskydde demokratin, arbetarrörelsen, kommunisterna, massan. Han hatade England, som representerade materialismen, industrialismen, modernismen. Som son till en enkel lantbrukare, fick han svåra komplex av den brittiska överklassarrogansen. ”Judefrågan” var inte avgörande för honom, men han tog ändå aktivt ställning för en regim som ville utplåna judarna från Europa.
När Hamsuns internationella författarkollegor ville ha med honom som undertecknare i ett upprop som krävde frihet åt Carl von Ossietsky (fängslad för att ha avslöjat den tyska upprustningen), vägrade han. Privat kallade han von Ossietsky för ”den där narren i koncentrationslägret”.
Knut Hamsun längtade efter den feodala ordningen, han gjorde stor litteratur av undantagsmänniskan, och var själv geniförklarad. I det personligt ställda ledarskapet såg han en lösning.
Knut Hamsun och resan till Hitler är en utmärkt biografi, skriven på sån där fackprosa som lyckas vara både saklig och elegant sarkastisk. Ska jag göra en liten invändning, är det att Rem något för långt drar jämförelsen mellan Hitlers och Hamsuns personligheter.
En stor författare behöver inte vara en stor människa, understryker Tore Rem. Det borde vara en självklar ståndpunkt, men i dag vill vi gärna att författare ska vara moraliska föredömen. Den bästa litteraturen är ofta den som inte ägnar sig åt goda saker, och hur som helst måste den bedömas i egen rätt.
Hamsun var en kämpande intellektuell, som stred på fel sida. Det måste få väcka avsky och förakt, men jag kan inte låta bli att känna nåt slags respekt; han stod ju ändå för nåt. Hamsuns öde kan jämföras med de intellektuella medlöparna i Houellebeqcs roman Underkastelsen, de som aldrig tar ställning och alltid finner fördelar för egen del i vilken regim som helst – nyliberalism, islamism, konservatism, det spelar ingen roll.
Samtidigt måste ju också en författare avkrävas ansvar. Hamsun dömdes till tre års husarrest för landsförräderi, under rättegången kämpade han för att inte betraktas som sinnessvag och därmed diskvalificeras intellektuellt. Jag ångrar ingenting, sa han. (Rem gör för övrigt klokt i att inte med ett enda ord jämföra med Breiviks motsvarande kamp att få bli tagen på allvar och hållas ansvarig för sina handlingar, men som läsare är det svårt att inte dra en parallell.)
Här väger också hustrun Maries ord tungt. Min man vacklade inte en millimeter, vittnade hon. Inte heller hon tvekade. Även barnen svor trohet mot Hitler och medaljerades för det.
Ett vanligt argument för att rehabilitera gamla nazister, är att peka på tidsandan. Inget är mer provocerande. Alla var inte nazister, det fanns de som stod emot barbariet. Hamsun, konstaterar Rem, var den enda författaren i Europa som oomkullrunkeligt argumenterade för Hitler åren 1939–1945, och ända fram till sin död 1952. Det går inte att snacka bort.
Knut Hamsun sa att han skrev och stred för Norge, men i samma stund som Hamsun började tala för alla norrmän, slutade de lyssna på honom.
Knut Hamsun och resan till Hitler är en tät biografi, omsorgsfull med detaljerna utan att förlora det stora perspektivet. Anbefalles!, som det heter på norska när man rekommenderar riktigt bra läsning.
