Burundis inre kris

Anita Goldman om en reportagebok som missar människorna

 Hur förklarar man i korta drag det som sker just nu i Burundi för de läsare som inte ens vet vilken världsdel det handlar om? Den frågan ställer Anna Roxvall, som i tio år arbetat som journalist och föreläsare med särskilt fokus på Afrika söder om Sahara.

Burundi är mindre än Småland men har tio miljoner invånare, det ligger nästan mitt i Afrika utan kontakt med havet, inklämt mellan giganterna Kongo-Kinshasa- och Tanzania. De nordliga gränserna delas med Rwanda, med vilket det delar såväl den fantastiska grönskande geografin som den etniska komplikationen. Landet har en stor majoritetsbefolkning hutuer (84 procent) och en minoritet tutsier (14 procent).

Uppdelningen av hutu och tutsi fanns innan kolonialismen, men var då mer en klassmässig indelning (tutsier var rikare). Under den koloniala tiden befästes skillnaderna, då belgarna såg tutsierna som allierade.

Vi känner alla till hur denna historia lade grunden för de djupa motsättningar som ledde till folkmordet i Rwanda 1994. Däremot är vi väl många som inte känt till att det rasade blodiga etniska inbördeskrig i Burundi 1993 och 2005. Det var nuvarande president Pierre Nkurunzizas huturebellrörelse som slogs mot militären och mot varandra. Omkring 300 000 människor dödades och miljontals flydde till grannländerna.

Detta berättar Roxvall i största korthet. Resten av reportaget är en plädering för att inte se den tilltagande krisen i Burundi som en etnisk konflikt utan som en konstitutionell kris, ett folkligt uppror mot en allt mer våldsam och förtryckande regim. Och om burundierna skulle lyckas, så skulle detta kunna bli upptakten till en afrikansk vår, tror författaren.

Den gamle gerillasoldaten Nkurunziza tillsattes av parlamentet 2005 och valdes sedan om 2010. År 2015 borde han ha avgått eftersom konstitutionen inte medger en tredje mandatperiod, men nu har han och det ledande skiktet gjort allt för att få igenom en grundlagsändring och ta bort mandatsbegränsningarna. Detta har lett till ökande motsättningar, folkligt uppror mot regimen och en allt mer förvärrad situation, som Roxvall skildrar genom upprepade besök i landet tillsammans med fotografen Johan Persson.

Längre fram i reportaget får vi veta att Nkurunzizas mor var tutsi men fadern (en parlamentariker) hutu. Fadern mördades 1972, när Pierre var nio år gammal, och den tutsiledda militärregimen som styrde Burundi hämnades ett uppror genom att ha ihjäl upp emot 200 000 hutuer, i vad som bara kan beskrivas som ett folkmord. En hel generation burundiska barn växte upp med detta trauma, och många av dem kom senare, liksom Nkurunziza, att återfinnas i inbördeskrigets rebellrörelser.

Presidenten är alltså döpt, uppvuxen och traumatiserad av den djupa etniska konflikten. Jag vet en del om etniska konflikter och hur om trauman ärvs genom generationer. Det blir knepigt att följa en text som av politiska anledningar (Afrika handlar inte om stamkrig utan om demokrati- och klassfrågor) liksom väjer för det som verkar så uppenbart och så djupt förankrat hos människorna.

Jag skulle vilja veta mycket mer om detta; om det koloniala arvet, om varför de etniska motsättningarna mellan just dessa två folk (eller stammar eller grupper) har lett till så oändligt mycket blodsspillan. Jag skulle vilja förstå mekanismerna i dessa upprepade folkmord, en djupdykning i hur de verkar inom människorna i dag.

Ett sätt att gå till väga hade varit att presentera intima porträtt av människor som lever med dessa trauman. Här finns till exempel ett oändligt vackert -foto-porträtt av en kvinna, Justine Nkurunziza, som lett en kvinnodemonstration, en av Johan Perssons fantastiska bilder i boken – hans foton fångar landskapets frodiga skönhet, utarmningen av stadsbilden, våldet och människorna i närgångna porträtt.

Men i texten saknas närhet. Här blir det en kort sida om denna till synes fantastiska kvinna. Jag skulle vilja veta allt om henne; om hennes liv, om kvinnornas ställning i samhället och i den pågående konflikten. Som kvinnlig reporter borde Roxvall ha en speciell ingång till en sådan kvinna. Varför utnyttjar hon den inte?

Roxvall skriver: ”Problemet med åldrande härskare som vägrar lämna makten ifrån sig finns över hela Afrika: Zimbabwe, Uganda, Kamerun, Gambia”. Det finns alltså åldrande svarta män som är lika farliga och svåra att bli av med som de åldrande vita männen på vår kontinent.

Bokens fantastiska titel: När folk väl har börjat döda varandra är det svårt att få dem att sluta, sägs i förbigående av någon som intervjuas. Men det är ju just detta jag som läsare vill förstå, mekanismerna, känslan! Gräv, gå i närkamp med ett par människor. I stället för att skynda i väg till nästa händelse, nästa politiska utveckling, nästa hotellrum, nästa deadline, nästa utresa och inresa.

Dramaturgin i reportaget bygger på de två journalisternas upplevelser och resor hit och dit. Det funkar inte när man skall ta sig igenom över 200 sidor skrivet i nyhetsreportagestil. Det finns en bok att skriva här för den kunniga och modiga Anna Roxvall. Jag hoppas hon tar sig an uppdraget. Det är ämnet verkligen värt.

Anita Goldman
Anna Roxvall och Johan Persson medarbetar på Aftonbladets kultursidor, därför bad vi Anita Goldman, författare och skribent, att recensera boken.