Unga röster att bli lyrisk över
Alice Kassius Eggers läser en övertygande poesiantologi
Uppdaterad 2017-08-25 | Publicerad 2017-02-16
Ibland är det svårt att läsa professionellt när texten är för nära hem, för nära benet. Ett av bidragen i den nya Blå blixt-antologin osäkrar min distans med sin smärtsamma position i post-döden. Lisa Zetterdahl skriver:
”jag har vattnat den krukväxt jag ska behålla / men tänker att de andra lika gärna / kan vänja sig / vid att dö nu /”
Brombergs förlags årliga poesiantologi Blå blixt heter 2017 Ingen rök utan mareld. En titel som är tagen ur Yolanda Aurora Bohm Ramirez ursinniga dikt Glitter bug. Hens melodiskt säkra bidrag hör till de mer vana rösterna i boken, med erfarenheter från estradpoesin vet hen något om hur fraser får effekt. Men bredvid den bländande exaktheten i rader som ”det kanske bara är bättre att / inte ha nån kropp alls”, hamnar texten lätt i en impulsiv svada som skymmer snarare än lyfter fram.
Tematiskt är det tidstypiskt, erfarenheter som länge varit särskilda får ta plats bland det allmänna, som en liten tröst, ett tecken på att hela världen inte går baklänges.
Ibland i versaler som i Caroline Seung-Hwa Ljuus bidrag, där adoptionen vänds och vrids på. Framför allt oklarheterna runt den biologiska moderns historia trycker in små sorgliga nålar och visar att alla berättelser innehåller embryon till oändligt många fler berättelser. Ibland så nakna att texten springer ifrån poesin, på gott och ont.
Mest på gott ska sägas, för svårast får Ingen rök utan mareld det när poesin blir upphöjd. Här och där skymtar de slitna bilder som längtar efter en större utmaning. Och 2017 är det inte bara tårar och unga kvinnor som är kliché-jagade, även arbetsplatspoesin börjar stagnera i sin form.
Diktjaget i Hanna Asps Den här dikten är till dig skriker frustrerat men osäkrar inte den massiva entonigheten hos motparten, etablissemanget eller textens ”du”. Och Joel Berglund målar en småländsk interiör så idyllisk att smärtpunkten ideligen drunknar.
Men då nagelfar jag med en oförlöst redaktörs envishet. Kvarstår gör att Brombergs som en stjärna bland förlag, tar ett ansvar för samtidslyriken som ingen annan, inte minst genom 2typers fina formgivning. De olika skribenterna får tid på sig att etablera sina röster, helt olika men smart balanserade till en helhet. Det här är den fjärde antologin i ordningen, alla ovärderliga för den som vill hålla sig à jour med poesins utveckling under storförlagsradarn.
Och när jag tar av mig mina proffsläsglasögon kan jag fortsätta drunkna i Lisa Zetterdahls precisa bilder av sorg:
”jag försöker tänka att eon-räkningen / är en hyllning till mamma / den är ett minne, ett vykort / från att hon laddat mobiltelefonen, lyssnat på radio / lagat mat, kanske våfflor / det tar aldrig slut / jag vet inte vad som händer / när det tar slut”