Vännerna i helvetets källare
Publicerad 2013-09-18
Olle Svenning: Schibbyes och Perssons bok rent enastående
Jag söker en sammanfattning av det centrala budskapet i Johan Perssons och Martin Schibbyes enastående bok och finner den hos författaren Milan Kundera. Han skrev: ”Människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömskan.”
Vi får inte, så skriver de båda författarna, glömma deras medfångar i Kality, inte låta minnet sudda ut diktatorn Meles Zenawis repressiva styre i Etiopien, inte låta oljeklanen Lundin och deras verktyg Carl Bildt slippa undan skuld för skövlandet av jord och livsformer som en gång tillhörde Ogadens folk.
Perssons och Schibbyes bok kan läsas som en skildring av utrikesjournalistikens villkor, om dess risker. Om förberedelser och minutiös planering: kängorna måste vara funktionella, plåstren nerpackade, vattenflaskorna förberedda och så måste kontakterna, livlinorna till organisationer, befrielserörelser och trovärdiga källor vara dragna, fast och pålitligt.
Riskkalkyler måste mätas mot uppdragets betydelse. Författarna ville kart- lägga och avslöja oljebolagens exploatering i ett av världens farligaste områden, i gränstrakten mellan Somalia och Etiopien, i Ogaden. En väldig uppgift, om både maktpolitik, nykolonialism och mänskliga fri- och rättigheter. Riskkalkylen hade för vida marginaler, den höll helt enkelt inte. Befrielserörelsen ONLF, förbindelselänken till reportaget i Ogaden, visade sig helt underlägsen de etiopiska militärstyrkorna.
Jag föredrar att placera in Perssons och Schibbyes bok i den tradition som kallas vittneslitteratur. Den skrivs och har skrivits av människor som var med, som satt i utrotningslägren, i Gulag, som såg sina medfångar dödas, torteras och avhumaniseras. Kanske får vi med tiden den sortens rapporter från Guantánamo.
Persson och Schibbye kan i Primo Levi-traditionen vara kliniskt registrerande. De iakttar förtryckets mekanismer och fängelsets hierarkier. De skildrar den fysiska misären, från diarréer, feber- attacker och psykoser till den ohjälpliga döden. Filtarna luktar kräk, brölande tv-apparater sprider diktatorns budskap.
Ibland finns återklanger från Livet är underbart, Roberto Benignis film om koncentrationslägret som absurd svart komedi. De båda svenska fångarna steker pannkakor medan inälvsrester från ett djurkadaver flyger rakt ner i stekpannan.
I fängelset möter de jordens fördömda: gatubarnen, knarksmugglarna, vinddrivna från olika delar av Afrika, någon gång också från Europa. Persson och Schibbye betraktar världsordningen från denna helvetets källare. I Kality-fängelset ligger fångarna, tätt hoppackade på stengolvet; de får kliva över varandra för att nå toaletten för att kunna tömma sina inflammerade, söndertrasade tarmar. De tillåts under några få minuter per dag se ljus och andas fritt.
Inte så långt borta håller världens ledare konferens i Addis flotta konferenslokal. Hillary Clinton prisar den etiopiske diktatorn.
Persson/Schibbye är medvetna om att de, trots allt, tillhör jordens privilegierade. I fängelset finns ett slags svenskhörn, som de inrett tillsammans med svensk-etiopiern Chala. Mat, mediciner och vitaminer distribueras till dem från energiska, medkännande ambassadtjänstemän. Deras familjer finns ständigt när- varande med stöd, med hjälp och uppmuntran. Omvärlden visar solidaritet.
Jag läser stundtals de bådas bok som en modern variant av Dantes gudomliga komedi. De tvingas stiga ner i helvetets alla kretsar och de utstår de plågor makterna har föreskrivit. De genomgår skärselden, den psykiska tortyren, isoleringen, skenavrättningar och skottskador. Hos Dante finns paradiset och Beatrice. Martins Beatrice heter Linnea och jobbar på Coop. Det är till henne han skriver sina kärleksbrev och sina drömmar om framtiden. I en stark scen skildrar Martin hur han gömmer och skyddar sina brev i ett råttbo.
Boken om de 438 dagarna visar fram en känsligt manlig vänskap mellan två helt olika gestalter: den romantiskt-idealistiske Martin och så Johan, ständigt på väg att explodera, ofta på grund av världens orättvisor och korruption, ibland för att snuset tagit slut. De gör armhävningar, spelar schack, bygger en modell av regalskeppet Vasa, odlar grönsaker och bygger ett bibliotek. De drömmer om midsommarfester och ölkvällar på sunkiga Carmen på Stockholms söder. De delar ut huvudroller i den kommande filmen om sina liv. Johan och Martin bygger ett skydd och en barriär kring sina liv; de håller förtryckarna borta för att kunna upprätthålla mänsklig värdighet.
Att överleva, är bokens stora tema. Bara genom att uthärda blir det möjligt att berätta, om storpolitiken, oljan och befrielsekampen. Persson och Schibbye gestaltar, så strålande fint, också överlevandets djupt existentiella dimension: Hur uthärdar man nedstigandet i helvetet? Hur kan mänsklig solidaritet stå emot förtryck, sjukdomar, söndersprängda förhoppningar? Hur kan man, inför hot om elva års fängelse och säker död, förbli en människa?
