Språket får Nelly B:s hjärta att flyga
Claes Wahlin läser Aris Fioretos nya roman
Uppdaterad 2018-09-12 | Publicerad 2018-09-10
Amelie ”Melli” Beese (1886–1925), tyska, studerar skulptur i Stockholm 1906–1909, återvänder till Dresden, studerar matematik, läser till flygingenjör, vill bli pilot. Vägen upp är svår. Hon kraschar, motarbetas av kollegor, men blir 1911 den första tyska kvinnliga aviatrisen.
Hon gifter sig med Charles Boutard, en före detta elev och numera kollega med franskt medborgarskap, vilket hon också tar. Under kriget interneras de båda. Försöken efter krigsslutet att rädda såväl äktenskap som flygkarriär kraschlandar. 1925 skjuter hon sig i Berlin.
Så ser i korthet det faktiska underlaget ut för den litterära fiktion som är Aris Fioretos nya roman Nelly B:s hjärta. Titeln finns det en del att säga om. I romanens motto från Henry James tilldelas hjärtat två alternativa funktioner: en formens eller känslans beståndsdel. Hjärtat är också en mycket gammal metafor, för kärlek, för den oförvanskade känslan, för renhet. Det kräver ofta en nyckel, men det kan också brista, rent av krossas.
Nelly Becker, som aviatrisen heter i romanen, skriver ett protokoll. Därtill är hon uppmanad av sin läkare, eftersom hennes hjärta inte längre tål de höga höjderna. Hon måste stanna på marken och ta det lugnt. Men hon protokollför endast undantagsvis pulsen, i stället blir det hennes livshistorias hjärtslag som hamnar i de 100 paragraferna plus en.
Tiden är mitten av 1920-talet. Hon lämnar sin man, träffar Irma på en bilutställning och blir hudlöst förälskad. Hennes hjärta öppnas, sakta, osäkert, ofrånkomligt. Men det gnisslar från maskineriet, både mellan de båda kvinnorna och i Nellys hjärta, som kommer att krossas likt ett skakigt flygplan som först vacklar, sakta stadgas upp, men till slut störtar.
Romanen kan synas vara ännu en historia om relationer, identitet och icke-heterosexuell kärlek. Möjligen så är just sexualitetens betydelse för identiteten något som ligger närmre 2018 än 1925, även om Fioretos behandlar den kombinationen varsamt.
Nelly ser dessutom sitt existensberättigande i sitt liv som aviatris. Först när hennes fysiska hjärta sätter käppar i flygplanshjulen, tar det metaforiska hjärtat över styrreglaget. Ovan som hon är – ”Jag är trettioåtta år, men i kärlek kanske fjorton” – förmår Nelly inte kontrollera Irma med samma säkerhet som maskinerna i luften.
Språket är vad som håller samman historien, alla metaforer fungerar likt den i romanen nämnde filmregissören F W Murnau, vars kameraöga bokstavligen gör att betraktaren ser hur någon känner sig. Den bärande bilden, Nellys hjärta, är ett tudelat begär. Hon dras uppåt, längtar till tyngdlösheten bland molnen. Men hon är även hemma i det taktila, det praktiskt fysiska bland motorer och bensinångor nere på marken. Det blir kärleken som bildar den tragiska syntesen mellan de båda begären.
Mot slutet, när Nelly genomför en sista flygning mot bättre vetande, reflekterar hon: ”Jag vet att luftfart inte är någon religion, ett plan ingen kyrka, men i detta ögonblick utgör instrumentpanelen mitt altare.”
Även om 1920-talet var glatt och lätt hedonistiskt i Berlin (som Nelly bevittnar vid ett tillfälle), så påminns läsaren om att identitet är den kategori som i dag ersatt religion eller filosofi som vägar till vår förståelse av att vara i världen. Nelly B:s hjärta är så även tudelat över tid.
