Den såriga relationen med Ulf Lundell överskuggar allt

Kjell Anderssons självbiografi hade vunnit på färre anekdoter – men relationen med Lundell är imponerande nyktert skildrad

Jack Hildén

helskärm

Jag har under åren börjat nära nästintill en avsky mot folk som jobbar på skivbolag. Så fort du ska komma i kontakt med en artist, och det behöver så att säga inte vara på Zara Larsson-nivå, måste du gå igenom minst en glädjelös grindvakt som verkar tycka du är ett irritationsmoment. Kjell Andersson har förmodligen rätt – det var roligare på hans tid. Roligare att jobba på skivbolag, i hans fall EMI med den oklara titeln Artist- & Repertoarman (verkar vara ett mellanting av producent och allt i allo), roligare att leta upp och utforska själva musiken. Kanske till och med roligare musik. Andersson citerar själv Tom Petty, som har sagt att alla tror att musiken på deras tid var den bästa, men att i hans fall stämmer det faktiskt.

Även om Kjell Andersson har jobbat med en mängd musik som idag har förpassats till evig glömska och dammiga vinyler på antikvariaten, så har han också varit med och format stora delar av en svensk kanon från 70-, 80- och 90-talet. Eldkvarn, Roxette, Lundell, Lisa Ekdahl och många fler. Numer har han tinnitus. Det är över, det är dags att skriva.

Alla vet hur omvälvande det första mötet med musiken kan vara. Det formar dig för alltid, och lämnar dig som en annan person än den du tidigare var. Sen kan du ägna resten av livet åt att jaga den kicken. Så blir det för Kjell, en melankolisk arbetargrabb från Södertälje. Musiken går närmast att beskriva som besatthet. En besatthet som snabbt gör att han kan få makt inom industrin, men också att han blir avskydd och fruktad inom den. För honom är det självklart vad som behövs för att lyfta en låt eller skiva. För de utomstående, läsaren inkluderad, kan det vara desto mer abstrakt. ”Språket är direkt, inte poetiskt. Det gör berättelsen trovärdig”, resonerar han tvärsäkert om Marie Fredrikssons Den ständiga resan. När artisterna inte vill följa råden blir han arg eller sårad.

Besattheten sätter sin form på biografin. Ingen går hel ur det här är relativt befriad från sex och drugs, men överlastad med rock’n’roll. Andersson finner inte sitt yrkes höjdpunkter på efterfester. Snarare är han en hårt arbetande stoiker som är helt oförstående inför att alla inte älskar själva hantverket lika mycket som han.

Detta är en High Fidelity för svensk pop. I det avseendet kanske den främst hittar sina läsare i branschen, hos de som verkligen är engagerade i det minutiösa arbete som kan ligga i en treminutersdänga. De som förstår dilemmat i huruvida omslaget till Kär och galen ska bestå av ett stormigt, vågigt hav eller ett lugnt och stilla vatten. Det handlar om de val som en kreativ människa tvingas göra i varje sekund av sitt arbete. Där rätt eller fel inte finns men likväl kräver ett svar. Kanske märker ingen annan skillnaden, men för de som fattar besluten är det på liv och död.

Det är svårt att finna någon ordning. Redigeringsprocessen har knappast varit inriktad på vad som egentligen är prioriterat i Anderssons långa karriär. Varje sida innehåller minst tio namn och lika många instrument. Muddy Waters glider över i Niklas Strömstedt utan att man förstår riktigt varför eller var vi är på väg. Vem bryr sig om att Kjell såg Bono på stan? Och att läsa om Gyllene Tider är tyvärr ungefär lika intressant som att lyssna på dem.

Här ser jag hur Andersson knyter händerna över ännu en elitistisk skribent från Södermalm. Han är en produkt av sin tid och klassbakgrund – irriterar sig på redan nämnda attribut samt Spotify, Melodifestivalen och tidningen Pop. Ofta är det lätt att hålla med. Men anekdoterna hade haft bättre chans att fästa om de varit färre och längre.

Som tur är finns en konflikt som överskuggar allt annat: Relationen med Ulf Lundell. Jag skriver relation eftersom jag sällan läst en mer sårig beskrivning ens om romantisk kärlek, de mest uppslitande skilsmässoskildringarna.

Inte minst skildringen av Den vassa eggen-inspelningen bränner till. I dag räknas dubbelskivan till klassikerna. Under tillkomsten genomgick Lundell skilsmässan som präglade låtarna och var djupt alkoholiserad. Bandet åker till Köpenhamn och lyckas på några dagar skapa verk som ska leva kvar länge i folksjälen, trots att processen präglas av kaos. Kjell står bredvid och upplever att Lundell ignorerar honom, avvisar alla idéer. Det är början på ett uppbrott han än idag har svårt att släppa.

Lundell är den artist som haft överlägset störst betydelse för Anderssons karriär. Han är med och upptäcker honom, tar fram honom, har inflytande i låtarna. De blir vänner. Men alla relationer präglas av ojämlikhet i någon form, och här är den smärtsamt tydlig.

Andersson är inte en tillräckligt begåvad musiker för att själv ägna sig åt det. Något han insett tidigt, och han tycks helt tillfreds med sin roll vid sidan av, att bara få befinna sig i miljöer där melodierna och texten formas samman. I bästa fall har han också haft något att säga till om saken. Men Lundells musik är den han själv skulle gjort om han kunnat. Och det är genuint sorgligt att läsa sida efter sida med analyser av ett artistskap han bryr sig så mycket om, men står obönhörligt långt ifrån, hur mycket han än vill längre in.

Det blir en komprimerad version av hela boken – alla känner till artisten, nästan ingen bryr sig om de som varit med på vägen. Ulf Lundell har ju, hur smärtsamt uppbrottet än var även för honom, seglat vidare och är i dag kanske mer folkkär än någonsin. Med det i åtanke beskriver Andersson deras relation imponerande nyktert. Han förebrår Lundell, men sig själv också, kan i efterhand se hur krävande och dominerande han var.

Precis som i ett kärleksförhållande som pågått alldeles för länge är det omöjligt att fördela skuld på ett rättvist sätt. Ingen minns längre alla oförrätter, var det började gå fel, vem som sa vad. Men om en vinnare har kommit ut på andra sidan är det inte Andersson, och det skildrar han med smärtsam klarhet.