Våldtagen – av en korv
Mikaela Blomqvist övertygas inte av hyllad debutroman
Publicerad 2018-11-14
På omslaget till Emma Glass debutroman Peach är en synål och en röd tråd avbildad. Motivet är inte så oskyldigt som det verkar. Romanen inleds med att tonåringen Peach syr ihop sig själv i underlivet efter en våldtäkt, ensam uppe på flickrummet. Passagen är plågsam att läsa i sin direkta kroppslighet. Det gäller även mycket annat i romanen som berättas via Peachs inre monolog.
Våldtäkten verkar ha lett fram till en alienerad upplevelse av den egna kroppen. Framför allt magen tappar sin form och växer i Peachs medvetande. På likartat sätt framträder omvärlden för Peachs ögon som underligt böljande. Hennes våldtäktsman Lincoln kommer alltmer att likna en serietidningsskurk. Han förföljer henne till skolan, helt orädd för att bli upptäckt. I samma offensiva stil skickar han henne brev med hot och kärleksförklaringar, undertecknade med namn men ändå bestående av urklippta tidningsbokstäver. Är Lincoln verklig eller finns han bara i Peachs huvud?
Några kapitel in i romanen blir alla sådana frågor kring skillnaden mellan Peachs inre verklighet och den yttre överflödiga. Glass skrivande är i hög grad associativt, vindlande meningar varvas med enstaka ord som omgärdade av punkter staplas upp efter varandra. Formen visar sig vara en läsanvisning. För snarare än den långt drivna psykologiska realism som brukar höra samman med den inre monologen rör det sig här om surrealism.
Peachs mage växer verkligen kontinuerligt som en ballong. Hennes namn är inte bara ett namn, utan en beteckning för att hon i någon mån är en förmänskligad persika. Detsamma gäller hennes pojkvän Green vars kropp delar egenskaper med ett träd. Och Lincoln som inledningsvis beskrivs i stycken färgade av starkt äckel som en korv full med stekflott är faktiskt en korv. Det sista framgår med all önskvärd tydlighet av den grillfest på hans kvarlevor som boken mynnar ut i.
I intervjuer berättar Glass att hon har låtit språket styra i skrivandet. Det engelska originalet bygger i på ljudmässig logik som bara delvis har kunnat behållas i den svenska översättningen. När språket inte längre är i fokus blir det tydligt att historien inte bär. Den makabra och arbiträra bilden av en korv som våldtar en persika förtar det allvar som Glass trots allt verkar eftersträva. Där förlaget talar om boken som uttryck för det ”osägbara” tänker jag precis tvärtom. Peach är ett av alla bevis på att det i skönlitteratur går att säga lite vad som helst. Frågan är förstås varför man skulle vilja.