Lars Molin – en svensk klassiker

Carsten Palmaer

Filmaren var ett berättargeni i Taubes och Piratens anda

För ett tiotal år sen hade jag anledning att dyka ner i Filminstitutets arkiv för att läsa pressklipp om Lars Molin.

Om Ingmar Bergman fanns det drygt 650 klipp. Om Lars Molin fanns det ett. Men det var bra.

I klippet berättar regissörskollegan Pelle Berglund om något som han kallar Molinmetoden: 

Lars Molin erbjuder Berglund skjuts från Filmhuset på Valhallavägen. Under bilfärden berättar Molin en dråplig historia om något som hänt honom nyligen. Att Berglund inte skrattar har en enda orsak: En vecka tidigare har han berättat samma historia för Molin, med sig själv i huvudrollen.

Molin noterar bristen på reaktion hos publiken och säger:

– Å fan. Var det du?

Detta, skriver Berglund, är Molinmetoden.

Observera: Det är inte så att Berglund anklagar sin kollega för plagiat. Molinmetoden handlar om att fånga upp en berättelse, utveckla den, göra den till sin och föra den vidare. Så har litteraturen sett ut i tiotusentals år, innan författaryrket var uppfunnet. Så ser den fortfarande ut för flertalet människor på jorden.

En bra historia är inte privategendom. Den kan ha många sekler på nacken och ändå bli som ny om en duktig lögnare får ta hand om den.

Lögnaren Lars Molin var ständigt på jakt efter en större sanning. Han dog 1999, 57 år gammal, en vecka före sin bypass­operation, med en svordom på läpparna.

I sina bästa filmer har han fångat upp och utvecklat en folklig berättarkonst, i linje med Evert Taube och Fritiof Nilsson Piraten. Potatishandlaren, Midvinterduell och Saxofonhallicken har blivit självklara delar av svenskarnas gemensamma arv, som Bombi Bitt och jag eller Möte i monsunen.

Nu har Molins mångåriga medarbetare Gunilla Jensen skrivit hans biografi. Hon torde ha varit klar över svårigheterna. Varje erfaren dramaturg vet att harmoni är dramatikens fiende nummer ett.

Lars Molin var ingen demon utan en regissör som skapade trygghet och arbetsglädje hos dem han arbetade med. Han skrek inte åt fotografen, kuvade inte sin ensemble med vredesutbrott och låg inte med skådespelerskorna. Vad finns det att berätta om en sån?

Gunilla Jensen väljer att skriva mera om verket än om mannen. Rakt och konstlöst berättar hon bok för bok, film för film. Refererar handlingen, intervjuar medarbetarna och citerar recensionerna.

Det är mycket lärorikt.

Lars Molin var son till en vattenrallare (i likhet med Kåge Jonsson, en annan av våra stora filmiska  berättare) och en järnhandlardotter. Mycket lärde han sig av sina bråkiga släktingar och sin pappas arbetskamrater:

– Har du varit med om allt det där så måste du vara trehundra år, sa unge Molin när en av faderns kompisar drog en historia.

– Jaså, du är en sån där kontrollant, sa rallaren, du ska väl bli någon sorts myndighet när du blir stor?

Molin tog realen och utbildade sig till vägmästare på Hermods. Under en strejk i samband med bygget av Arlanda flygplats skrev han tre pjäser som han skickade in till TV 2. Lars Löfgren köpte allihop.

Det stora publika genombrottet kom 1971 med Badjävlar, i regi av Christian Lund. Molins karriär gick aldrig som på räls. Mycket floppade. Men han hade en föredömlig förmåga att lära sig av sina misstag och komma tillbaka.

Fjorton år före Tre kärlekar skrev han manus till kritikerfiaskot Tjocka släkten. Båda serierna bygger på hans egen familjehistoria. Den lite röriga scenpjäsen I afton dans destillerades efter nio år till mästerverket Saxofonhallicken.

Molin lärde sig att förstå och försvara alla sina rollfigurer – även de som befinner sig på fel sida, som plogbilsföraren i Midvinterduell och gammpöjken Lagesson i Potatishandlaren. Han kunde bruka sina egna erfarenheter också till de kvinnliga rollerna: Vera i Saxofonhallicken, hon som bara kan dansa till en enda melodi, är Lars Molin själv.

Han drack periodvis hårt och blev förbannad när andra fick regissera tv:s stora prestigeprojekt. Mycket kärlek fick han, och föga vördnad. På något sätt verkar han ha betraktats som en självklarhet, både av kollegor och publik. När han var borta stod det klart att han var oersättlig.

En av anledningarna till detta formulerade han själv:

– Hur fan ska vi få några berättare när bönderna jobbar ensamma med Madonna i hörlurarna?