Rapport från golvet i ny novellsamling

Anneli Jordahl

Blivande samtidsförfattare att uppvakta i Var ligger min arbetsplats i morgon?

Var finns författarna som skildrar de tunga, lågt betalda jobben på den splittrade arbetsmarknaden? Vem skildrar rädslan på arbetsplatsen där de lynniga bemanningsföretagen står för arbets- givarmoralen? Vanmakten som infinner sig när arbetsmiljöfrågor och personalomsorger hör till förgången tid?

Frågan har ställts många gånger på kultur-sidorna och på seminarier på jakt efter samtidsberättelsen.

Efterlyses: Fler filmer som Äta, sova dö, fler romaner som Yarden.

Visst har vi fått många skildringar av vårdsektorn de senaste åren. Johan Jönson och Sara Beischer är bara några namn i högen. Vittnesbärarna i skönlitteraturen är konstnärer som har ett påhugg i äldrevården för ekonomisk överlevnad. Men var är de andra? De som är mitt i? Vår tids Maja Ekelöf? De har inte ork att skriva, har jag fått veta när jag ställt frågan. Eller så har de språkliga hinder. Men framför allt: de vågar inte av rädsla att förlora jobbet. Arbetsgivaren åtnjuter ett skrämmande maktöverläge.

Arbetarrörelsen har fått utstå spott och spe för att strunta i skönlitteraturen. Varför vill de inte vara en plattform för nya tidens klasskildrare? Har de glömt att arbetarförfattarna under 1900-talet bidrog till att förnya litteraturen och förändra samhället?

Men nu tycks något ha hänt. För första gången i tidningens historia har Kommunalarbetarens redaktion utlyst en novelltävling enbart för kommunalare: Skriv om jobbet 2013! Skrivbehovet var uppenbarligen uppdämt. Redaktionen fick in 250 noveller. Fem pristagare utsågs. Så blev det en stiligt formgiven novellantologi – Var ligger min arbetsplats i morgon?. ”Så nära verkligheten kommer bara den som har arbetets upplevda erfarenheter i kroppen när novellen skrivs”, påpekar chefredaktör Liv Beckström.

Stressen inom vård- och serviceyrken är genom-gående. Men också den så sällan skildrade tillfredsställelsen som vårdyrket skänker, det sköna i att känna sig påtagligt betydelsefull.

Johanna Magnusson - hemtjänstare i Faluns kommun - skriver egensinnigt inifrån huvudet på en döende person som ogillar hemtjänstens närgångna omsorger. Men gläds åt att ”min död är till nytta”. Märkligt nog blev Magnusson utan pris. Hon skriver som en erfaren författare.

Intressant att notera: få av novellförfattarna är män. Och endast en författare har ett icke svenskklingande namn,  Fatmir Lleshi. Hans novelltitel har fått ge namn åt antologin. Och med rätta förärats pris. Stämningsfullt gestaltar han ”dammvippans estetik” där den arbetar i stora vita ”skrämmande luxuösa” våningar.

Lleshi skildrar bortom schablonerna de mest osynliga. Nämligen kvinnorna i det så kallade prekariatet. Jag vill läsa en roman om den glamouröst piffiga och hårdrökande städerskan som reser mellan tre städuppdrag per dag. Han ser på tillvaron med humör och mild humor, utan att försköna det fysiskt och psykiskt krävande yrket.

Så tag och läs! Särskilt ni på bokförlagen. Här finns blivande samtidsförfattare att uppvakta.