De drömmer om Sovjet
Uppdaterad 2015-03-19 | Publicerad 2015-03-17
Reportaget om Krim som släpper fram folkets åsikter om annekteringen
Kalle Kniivilä är tillbaka med en ny reportagebok efter förra årets kritikersuccé, Putins folk – Rysslands tysta majoritet.
Den byggde på ett i nuläget ganska djärvt journalistiskt uppslag: att intervjua ett antal ryssar som stöder Vladimir Putins politik och låta dem tala till punkt. Det är en vinkel som inte slagit någon av Stockholmsmediernas strävsamma Rysslandskorrespondenter. De torde vara strängt upptagna med att leta rätt på och intervjua Moskvabor som tycker ungefär som Dagens Nyheters ledarsida.
Nu har Kalle Kniivilä – till vardags reporter på Sydsvenska Dagbladet – kommit ut med en uppföljare: Krim tillhör oss – imperiets återkomst. Det är ett försiktigare, men klart läsvärt reportage om den ryska annekteringen av Krim.
Kniivilä har en originell förmåga: Förutom ryska behärskar han det konstgjorda språket esperanto och har därför en del kontaktytor som hans kollegor i Moskva saknar.
I Sverige hade esperanto sin storhetstid på 1920-talet – ett uttryck för drömmen om att människor som inte fått undervisning i främmande språk i skolan skulle kunna umgås fritt med människor i hela världen. För nittio år sedan hade svenska vänstertidningar självklart en esperantospalt. När även underklassen började utbildas i engelska minskade språkets betydelse, men fortfarande finns det en hel del esperantister runt om i världen. För att ha någon glädje av sina språkkunskaper är de beroende av att prata med utlänningar och bildar sålunda en blygsam men vittförgrenad liten international utan maktambitioner.
Kalle Kniivilä är en journalist som hellre åker trådbuss än bevakar presskonferenser. De människor han möter på Krim är inga brutala kosacker eller små gröna ryska yrkesmilitärer. Men de välkomnade de ryska trupperna och röstade för anslutning till Ryssland. Det folkliga stöd regeringen i Kiev har på Krim kommer framför allt från tatarerna, den ursprungsbefolkning på halvön som 1944 anklagades för att ha samarbetat med de tyska ockupanterna och kollektivt bestraffades med att deporteras till Uzbekistan.
Kniivilä samtalar med bekymrade Krimtatarer, entusiastiska ryssar och ukrainska journalister som misshandlats av milissoldater. Han refererar den mordiska ryktesspridning som hör till alla inbördeskrig i världen.
Det illegala ryska maktövertagandet på Krim 2014 var en betydligt mindre blodig historia än det skifte som några dagar tidigare ägt rum i Kiev. När de ”artiga” – det ironiska namnet på de ryska yrkessoldaterna – tog över skedde det snabbt och professionellt. Hela den civila administrationen bytte uniform. Löner och pensioner fördubblades från nivån i det genomkorrumperade och utfattiga Ukraina och det ukrainska språket på biografernas textremsor byttes mot ryska.
Enligt Kniivilä handlar de nyväckta storryska känslorna på Krim inte om en längtan till livet under tsarens dubbelörn. Det är Sovjetunionen ryssarna drömmer sig tillbaka till. Då var yttrandefriheten beskuren och det var svårt att få resa utomlands. Men priserna var stabila, skolorna var gratis, pensionerna betalades ut och alla hade arbete, vare sig de ville eller inte.
Kniivilä är noga med att för läsaren redovisa sina egna, konventionellt västliga uppfattningar: Allt var värre på Sovjettiden, 2014 fanns det inget som helst hot mot de ryskspråkiga från Kievregeringens sida, att EU och Nato skulle ha annat än fredliga avsikter är fullkomligt absurt.
Personligen tror jag inte på hans analys. Beror det faktum att bara ett par procent av ryssarna stöder liberalerna på att det visas idylliska gamla sovjetiska filmer på tv? Efter Jugoslavien, Afghanistan, Irak och Libyen – är det bara paranoia som gör att ryssarna inte vill ha Natos kärnvapen inpå knutarna?
Vilket inte hindrar att Kniiviläs livliga och hederliga reportageböcker torde vara det bästa som kan uppbringas i ämnet i Sverige just nu – med undantag för Linus Valterssons artiklar från båda sidor av fronten i Ukraina som brukar förekomma i Arbetaren.
Till sist ett tips till Sydsvenskans redaktionsledning: På Kuba lär det enligt pålitliga källor vimla av esperantister. Varför inte låta Kniivilä hålla ett öga på de kommande förändringarna på ön?