Vilse bland oljud
Publicerad 2016-11-30
Magnus Haglunds musikaliska essä utan variationer
Magnus Haglunds långa essä Lyssnare handlar inte om noterad musik utan om ljud av alla tänkbara andra slag. Den ”musik” som Haglund beskriver registrerar på olika sätt ljud och företeelser i vår omgivning och omvärld, och ”tonsättarnas” avsikt har närmast varit att uppöva mottagarens sensibilitet inför vardagens ljud- och synupplevelser. Något som ju kan kännas angeläget i dessa tider, när alltfler människor går omkring som zombier med proppar i öronen och blicken fixerad ner i mobilens digitala flimmer, döva och blinda för vad den reella världen har att erbjuda.
Magnus Haglund tar avstamp i berömda nyskapare som Marcel Duchamp och John Cage, varefter följer en genomgång av en lång rad av deras efterföljare och verk. Haglund förhåller sig objektiv inför allt vad han redovisar, vilket är ett litet problem med boken. Det är svårt att förstå vad som verkligen har värde i allt som lyfts fram. Somligt kan nämligen förefalla som rent nonsens, annat som bara banalt eller pinsamt pretentiöst. Ett långt verk sägs bestå av 29 ”identiska variationer”. Hur kan en variation vara identisk? Oväsen beskrivs uppmuntrande som alternativ tystnad. Magnus Haglund framställer allt som lika bra och intressant, men ljudkonsten blir meningslös om den betraktas som totalt värdenivellerad.
Här finns en inneboende motsättning, som är besvärlig att överbrygga. Konceptkonst kan i allmänhet inte värderas som konst i traditionell bemärkelse utan ska i första hand fungera som öron- och/eller ögonöppnare. Därför kan den heller inte inordnas i vanliga estetiska hierarkier. Ändå måste det finnas någon form av hierarki.
John Cages berömda stycke 4,33 föreskriver att en pianist kommer in, sätter sig vid flygeln i fyra minuter och trettiotre sekunder utan att spela en ton. Detta var en gång banbrytande, eftersom det för första gången och på ett drastiskt vis satte fingret på förväntningarnas, tystnadens och pausens betydelse i musiken. Flera av de verk Magnus Haglund beskriver förefaller bara vara nya varianter av Cages stycke eller av Duchamps flasktorkare. Men sådana verk kan bara göras en gång.
Här hade man önskat sig att Magnus Haglund med sina stora kunskaper kunnat gå in och kritiskt granska verken. Skapas här något nytt eller är det bara en ytterligare en flasktorkarvariant? Även ljudkonst måste kunna värderas estetiskt. Ljud blir inte intressanta bara för att man skiljer ut dem och ger dem en titel på engelska.