En skattkis(s)ta med bjussiga anekdoter
Sofia Bergström läser en välmatad bok om rockbandet
Publicerad 2019-05-31
Jesu födelse ses som utgångspunkten för vår moderna tideräkning. Men för många inom rock- och hårdrockkretsar är det upptäckten av det ikoniska rockbandet Kiss som delar in livet i ett ”före” och ”efter”.
Fråga bara Alex Bergdahl och Carl Linnaeus, författarduon bakom Partners in crime – vår livslånga jakt på sanningen, den senaste i raden av Kiss-böcker.
Den förstnämnda är SVT:s Kiss-orakel som bland annat driver podden Alex Room Service. Den sistnämnda är en musikjournalist som har skrivit flera böcker om bandet samt intervjuat bandmedlemmarna åtskilliga gånger.
Bruce Kulicks (gitarrist i Kiss mellan 1984 och 1996) citat på baksidan säger egentligen allt om författarna: ”De här killarna har en universitetsexamen i Kiss”.
Boken – som kan ses som en sorts fusion av biografi och reportagebok – är däremot långt ifrån en torftig doktorsavhandling.
Partners in crime – vår livslånga jakt på sanningen är en välskriven, underhållande och charmig berättelse om hur författarna har dedikerat sina liv till den mytomspunna New York-kvartetten. Det kombineras med väl valda nedslag i gruppens karriär, från 70-talets Wicked Lester-dagar till det tidiga 2000-talets återföreningsturer.
Vi får följa med under intensiva demo- och bootlegjakter och besök i gamla replokaler, samt ta del av en uppsjö av mer eller mindre exklusiv information, skojiga anekdoter, spännande intervjuutdrag och unika bilder.
Författarnas samlade kunskap och expertis, som har ackumulerats under decennier, är näst intill skräckinjagande. Men lyckligtvis är duon pedagogiska och inbjudande berättare – och inte minst: källkritiska.
De sväljer inte allt med hull och hår, utan synar sina idoler i sömmarna.
Det konstateras när bandmedlemmarna har fått saker och ting om bakfoten eller fattat tvivelaktiga beslut. Som att någon borde ha ryckt i nödbromsen under arbetet med konceptplattan ”(Music from) the Elder” (1981).
Linnaeus berättar också om att det tog emot att inte korrigera alla fel i Paul Stanleys självbiografi, som han översatte för några år sedan.
Att författarnas åsikter ibland går isär är förstås också uppfriskande.
Bergdahl och Linnaeus kallar bandets originaltrummis Peter Criss för en ”grinig gubbe”, är rörande överens om att både Gene Simmons och Stanley besitter perversa kontrollbehov och att Simmons vid ett tillfälle i karriären såg ut som en kraftig Babsan.
Författarna ger också en och en annan komisk känga till basistens tveksamma skådespelartalanger – som att han inte ens var övertygande som sitt skräddarsydda demoniska alter ego i tv-filmen Kiss meets the phantom of the park.
Men insprängt bland all humor finns också ett gripande kapitel om Criss och hans misslyckade solobestyr under det skoningslösa 80-talet. Trummisens otaliga motgångar berättas genom ett ocensurerat men fortfarande respektfullt filter. Det blir en rörande sidoberättelse om en envis person som vägrar att ge upp.
Precis som Bergdahl och Linnaeus, som envetet och målinriktat vänder på varje sten – eller snarare gruskorn – i sin inspirerande jakt att lära sig ALLT om sina barndomsidoler.
En jakt som har resulterat i bok som rimligtvis borde tilltala flera generationer och typer av Kiss-fans, oavsett personligt ”år noll”.