”Jag är glad att jag överlevde”

Britt Peruzzi

Nu ska Lotta Thells bok om livet som heroinist bli film

helskärm

Mariefred. Hon var heroinmissbrukaren som levde dubbelliv.

I dag är hon författare med egen film på biodukarna i vår.

Lotta Thell, 41, har gjort livsresan som ingen trodde var möjlig.

Försummat alkoholistbarn. Heroinist. Hustru. Mamma. Författare. Lotta Thell har levt i en ständig identitetskris.

– Förr tänkte jag på vad andra såg i mig och kände mig ännu sämre än de trodde jag var. Nu vet jag vem jag varit och vad jag vill.

Hennes röst är stark och trygg, och passar bra in i den sörmländska idyllen med rött hus och vita knutar. I gräset ståtar planterade penséer, och i hagen hennes stoltheter, hästarna.

– Jag har medvetet valt att bo så här. Jag tycker om Stockholm men heroinet har förstört staden för mig, så många platser där hänger ihop med missbruket. I dag behöver jag lugn och ro.

Efter flera år på ett behandlingshem med Hasselapedagogik lyckades hon få jobb som nattväktare på Securitas, men levde dubbelliv och injicerade heroin även under arbetstid.

Lotta Thell var fortfarande heroinmissbrukare när hon skrev boken om sin tid på behandlingshemmet. Att skriva var en barndomsdröm.

”Allt blev värre av Hassela”

– Jag hade börjat gå i terapi och insett att allt bara hade blivit värre av Hassela. Samtidigt stötte jag på folk som trodde att Hassela var jättebra när det i själva verket gjorde patient-erna sämre. Det drev mig att börja skriva.

Fem självbiografiska romaner har det blivit, den senaste kom i somras. Och nu ska bok nummer två ”I skuggan av värmen” bli biofilm-en ”Fem i tolv”.

När huvudpersonen Eva träffar sin drömprins Erik, en snygg, trygg polis, försöker hon hålla uppe fasaden med sitt jobb och sin pedantiskt städade lägenhet. Men så småningom upptäcker Erik hennes mörka hemlighet.

– Jag tror att min bakgrund varit en fördel för att få läsare. Det verkar som att de gillar att det jag skriver om är självupplevt.

När bokens Eva blir avslöjad flyr hon av skam, men Erik söker upp henne och förmår henne att försöka sluta knarka.

I verkligheten gick lyckan så långt som till ett kärleksbarn.

– Vi hade det väldigt bra i tio år. När jag var en svag spillra var han jättebra. Men jag idealiserade honom och tog på mig skulden för allt.

När hon, med makens hjälp, lyckades få behandling med ersättningspreparat-et Metadon förändrades rollerna, menar hon.

– Jag blev starkare och krävde omedvetet en annan respekt.

”Nu har jag världens bästa liv”

I dag lever Lotta Thell på sin hästgård med dottern Tuva, och har en ödmjuk inställning till varför det gick snett för henne.

– Jag är inte glad på soc eller fosterhemmen eller Hassela, kan jag säga. Men mina föräldrar, som var hopplösa, såg i alla fall till att det fanns böcker hemma, sa att jag var intelligent, gav mig en grundstyrka.

Hon drar upp benen på trädgårds- stolen, funderar en stund.

– Jag kan bli irriterad på folk som fastnar och ältar. Man måste bearbeta saker för att inte göra samma misstag igen men någon gång måste man gå vidare.

Lotta Thell är glad att hon överlevde. Hon var 14 år när hon började knarka och 32 när hon fick Metadon.

– Jag höll upp många gånger men missbrukade nog aktivt i tio år. Jag missade min ungdomstid, utbildning, mass-or. Men nu tycker jag att jag har värld-ens bästa liv, säger hon och klappar hästen Hanna på huvudet.

I centrum står inte längre heroinet utan dottern Tuva.

– Jag vill ge henne trygghet och självkänsla att våga skapa det liv hon vill ha. Lära henne heder och ärlighet, mot sig själv också.

Och ärligheten kommer tillbaka, som en bumerang.

– Ha, ha. Om jag är grinig en dag kan hon fråga ”Mamma har du glömt att ta dosen nu igen?”, säger Lotta Thell.