Drömma sig genom en diktatur
Charlotte Beradts tolkningar är för tvärsäkra
Publicerad 2018-07-24
Enligt Freud är drömmen som bekant den främsta vägen till det omedvetna. Så vad skall man då tänka om de cirka femtio politiskt färgade drömmar som
presenteras i den tysk-judiska journalisten Charlotte Beradts (1907–1986) Drömmar i Tredje riket?
Till grund för boken ligger ett omfattande empiriskt material. Mellan år 1933 och 1939 samlade Beradt i hemlighet in över trehundra tyska drömmar, maskerade dem till underliga familjehistorier och sände dem till bekanta utomlands. Trots de risker projektet medförde hade Beradt inget klart syfte med samlandet och till bok sammanställdes drömmarna först 1966.
Liksom Freud lyfter Beradt fram drömmen som kunskapskälla. Men här handlar det inte om den enskildes inre liv. I drömmarna ser Beradt strukturen hos den yttre verkligheten återspeglas i förtätad form. Tredje rikets drömmar behöver enligt Beradt ingen tolkning och säger heller inte mycket om dem som drömmer. De är dikterade av diktaturen själv.
De enklaste och mest självklara ångestdrömmarna om förföljelse och misshandel har sorterats bort. I stället lyfter Beradt fram de drömmar som berör försök att navigera i en förändrad verklighet. En serie drömmar handlar om övervakning och en ny byråkrati. En läkare drömmer att hans lägenhet förlorar sina väggar i enlighet med ”dekretet om avskaffandet av väggar”. I en matematiklärares dröm blir matematik förbjudet, varpå hon i lönndom nedtecknar sin favoritekvation med osynligt bläck.
Drömmar om att aktivt handla mot diktaturen uppträder enligt Beradt främst hos dem som gör motstånd även i vaket tillstånd. Desto fler är därför de som
i drömmen mer eller mindre beredvilligt inlemmar sig i den nya ordningen. Kvinnor drömmer att de får Hitler till danskavaljer eller att Göring tafsar på dem i en biosalong. En judisk läkare drömmer att han lyckas bota Hitler från en svår sjukdom, och att Hitler därmed inte längre har något emot tyska judar.
Drömmaterialet är förstås imponerande. Det är dock svårt att veta vad man skall göra med det. Med biografiska data om de drömmande är det snålt och endast i undantagsfall kommenterar drömmaren själv sin dröm.
I stället kopplar Beradt drömmarna till den senare utvecklingen av
nationalsocialismen eller till på 30-talet ännu ej skrivna litterära verk, som vore drömmandet en form av klärvoajans.
Mot drömmens vaghet står också Beradts tvärsäkra tolkningar. Hur kan hon säkert veta att den halvjudiska kvinna som i upprepade drömmar låter sin judiska mor dö gör det enbart av orsaker relaterade till det yttre? Eller att de erotiska drömmarna om Hitler och Göring inte bara är vanliga önskedrömmar där diktaturen fått bidra med persongalleri?
Beradts drömteori framstår till slut som en paradox. I sin iver att bevisa sin huvudtes, att den totalitära regimen bemäktigar sig sin medborgare så fullständigt att även det omedvetna tas över, förnekar hon alltsomoftast möjligheten att det omedvetna överhuvudtaget skulle existera.