Här är tröst för alla övergivna

Birgitta Lindqvists skilsmässoroman är både rolig och vacker

Carl-Michael Edenborg

helskärm

Du är författare och kommer med din trettonde bok, våren 2020, mitt under coronan. Du är en äldre kvinna som gått igenom en offentlig skilsmässa efter ett långt äktenskap. Ditt ex är en känd person.

När din bok kommer blir den inte recenserad. Men du blir intervjuad. Reportrarna frågar dig nästan bara om din före detta make och om skilsmässan.

Vad säger det om vår tids kvinnosyn?

Birgitta Lindqvists Resa över avgrunden förtjänar mycket bättre än så: det är en lysande roman. Boken är dessutom utsökt hantverk, signerat formgivaren Kerstin Hanson, en fröjd att hålla i handen.

Lindqvists berättelse är inte autofiktion, även om huvudpersonen Sofias liv har stora likheter med författarens. Snarare är den självmytologiserande, med utbytta namn och litterära iscensättningar av minnen.

Historien inleds oförglömligt: i den fina lägenheten i Paris bränner Sofia exet Bengts skräddarsydda kostymer i öppna spisen. Plagg efter plagg matas till lågorna. Byxorna flammar särskilt bra. Sedan förbereder hon att begå självmord. Men hon ångrar sig: hon ger livet fyra år att visa för henne att det är värt att leva.

Läsaren följer henne genom dessa fyra sorgeår, i kristallklart berättade episoder som interfolieras med glimtar ur äktenskapslivet: tillfällen då den bedragna i efterhand inser att hon borde ha anat, misstänkt, förstått makens dubbelliv.

Romanens stil känns igen från Birgitta Lindqvists novellsamling Grymhet (Albert Bonniers förlag, 2011) vars historier spinns kring Kina: ett reducerat berättande med sagoaktig atmosfär. Hennes kinesiska erfarenheter och språkkännedom visas också i den fina lilla volymen med hennes översättning av Xiu Hua Yus diktsamling Leva trots allt (ellerströms, 2017).

Lindqvist debuterade som poet 1986. Med Resa över avgrunden bekräftar hon tanken att de bästa romanförfattarna ofta har börjat som lyriker.

När jag läser och antecknar inför den här artikeln frågar jag kollegor om tips på romaner om en äldre kvinna som avslöjat sin make som otrogen och blivit övergiven för en yngre.

En nämner Siri Hustvedts Sommaren utan män (2011), en underbar berättelse om en lämnad kvinnas nya liv i olika systerskap. Jag tänker också på Aase Bergs vilda Haggan från förra året, som lägger fokus på den ratade älskarinnans bittra raseri mot framför allt frun.

Hur kan det vara så ont om sannskyldigt litterära skildringar av att bli övergiven? Flera saker påverkar: den frätande skammen, den övergivnas åldrande som ställs i kontrast till ungdomen, omgivningens misstänksamma blickar, som mer eller mindre skadeglatt undrar hur hon kunde vara så dum.

Hur gestaltar en författare erfarenheten av att bli abjekt? Av att bli något bortstött utan människovärde? Detta smärtsamma sår skapar posttraumatisk stress: ångest och förtvivlan, upprepade mardrömmar, tvångsmässigt ältande, stumhet, isolering, impulser att fly till rus och risk.

Resa över avgrunden är helt enkelt en roman om postskilsmässotraumatisk stress, PSTSD, och om hur den kan botas. Titeln anspelar på L-F Célines berömda Resa till nattens ände (1932), och med honom delar Lindqvist sin humor. Jag får också starka bilder från den komiska urscenen då en karaktär i en tecknad film eller serie rusar ut över en avgrund utan att ramla ned.

Liksom uppspänd i tomheten noterar inte karaktären sin situation. Först när den sätter på sig glasögonen eller tittar ned faller den handlöst.

Ungefär som när Jesus gick på vattnet: hans hemlighet var tillit, snarare än dumhet, därav miraklet. Men kanske är tillit och dumhet ibland samma sak.

I sin debutroman Samlade verk från i våras, skriver Lydia Sandgren: ”… man skrev för att lindra en smärta eller förlust.” Vilka konstverk har inte sina rottrådar djupt ned i ett öppet sår?

Kärleken är en pest.

Kärleken både söndrar och förenar människor, binder ihop gemenskaper och sliter isär dem.
Jag har själv befunnit mig vid alla tre hörnen av otrohetens triangel: bedragen, älskare, otrogen. Alla tre har sin smärta och sorg, men också sin upphetsning, sitt drama.

Birgitta Lindqvists anspelar i sin roman på myten om Medea, som i Euripides tragedi mördar såväl sin älskares trolovade som sina söner, driven av besinningslös svartsjuka. Sådan vill romanens Sofia inte vara, även om det är frestande. Hon införskaffar till och med ett vapen.

Men de i svenskt surrealistisk anda skildrade "transformister" som då och då dyker upp i berättelsen ger henne de verktyg hon behöver för att arbeta sig genom sorgen och skammen och återupprätta sitt människovärde.

Jag står främmande inför en del i Resa över avgrunden: den självklara rikedomen, de fina middagarna i Paris, livet i lägenheten på Île Saint-Louis, resorna till exotiska platser med exotistiska karaktärer. Men de udda scenerna ger alla sina bidrag till Sofias återvändande till livet. Och de sakligt berättade, i efterhand nedsmutsade minnesbilderna från äktenskapet är hjärtskärande.

Sorgen är universell. Att bli övergiven är smärtsamt för envar. Återerövringen av självkänslan och upprättandet av nya gemenskaper är svår.

Ett sätt att genomföra detta arbete är att skriva och dela med sig. Birgitta Lindvists roman bevisar litteraturens kraft: texten kan förbinda människors skilda livshistorier med förståelse och öka gemenskapen.

Erfarenheten att som äldre kvinna bli skamligt övergiven och förlora livslusten är otillräckligt skildrad. Detta faktum gör den roliga, vackra, tröstande Resa över avgrunden rentav ännu märkvärdigare och värdefullare än den redan är.