I huvudet på en mjukis

Pia Bergström läser Agnes Lidbecks roman om en man utan egenskaper

Pia Bergström

helskärm

I sina två tidigare med rätta hyllade romaner skildrade Agnes Lidbeck kvinnor. I Finna sig en perfekt medelklassig villahustru som hängivet, självklart och lojalt ”lever” sin givna kvinnoroll, som självuppoffrande mamma, älskarinna, vårdare. I Förlåten porträtterade hon lika vasst två mycket olika systrar, en svaghetsföraktande karriärkvinna och en självömkande ensam mamma som en sommar gemensamt försöker röja upp faderns dammiga dödsbo.

Nu är det mannens tur att bli granskad. Den nya romanen Gå förlorad är en skarpslipad fallstudie av en samtida manstyp som man skulle kunna kalla ”jämställd man”. Man skulle också kunna kalla honom smygaggressiv mjukis, det beror väl på ens fördomsfilter, kanske ålder.

På omslaget porträtteras Anders med en prunkande röd pion i stället för hjärna, vilket kanske är meningen man ska fnissa åt, men inuti boken framställs han inte alls som dum, snarare obestämbart konturlös.

Anders är psykoterapeut och delar mottagning med sin myndiga mamma. Hon har fler patienter än han och skriver böcker och håller föredrag medan han hellre smiter hem tidigt för att serva familjen. Han är en sån man som gillar att göra långlagat till helgen, som perfekt knaprigt lamm eller fylld anka som han gärna fotograferar och lägger upp på Instagram. Han är den som går upp först på morgonen och lagar frukost, som lämnar och hämtar dottern Anna på dagis och fritis och stallet, den som handlar hem mat, tänder en brasa i öppna spisen, kör trädgårdsskräpet till tippen.

Hustrun Kristina som växt upp med ensam norrländsk arbetarklassmamma har desto mer ambition. I motsats till maken satsar hon allt på jobbet, blir chef och överchef, tjänar mycket mer pengar än han, är den som är rationell och praktisk och sällan ”verbaliserar sina känslor”.

Hon ängslas inte alls över att dottern Anna ska skadas eller förolyckas, eller att det trygga äktenskapet ska spricka, fantasier som ofta plågar Anders. Då tröstar hon honom. De tycks behöva varandra, Anders och Kristina, balansera varann. Men hon är chefen även hemma medan Anders spelar den omhändertagande och husliga rollen, som förr ansågs vara kvinnans domän.

Agnes Lidbeck skriver elakt, skickligt och precist, tar liksom läsaren om nacken och trycker ner nosen i det igenkännbara: avslutningspicknick för ettorna, vardagsmiddagar där samtalen avstannat, sexrutinen i sovrummet, jular med amper svärmor, ensamma löprundor på kvällen. Som roman känns dock äktenskapet ibland lite för långt och enahanda. Och även om författaren arbetar med samma metod att få läsaren på alerten som i de förra romanerna, att plötsligt, oförberett visa upp personernas mörka sidor, vargtänder och irrationalitet så blir det här lite av ett förväntat grepp, en stil.

Man får följa Anders i tredje person och dela hans tankar och känslor, men det är inte lätt att sympatisera med honom eller ens förstå honom. Han har nämligen ett hemligt, närmast amoraliskt fantasi och impulsliv, som den ”normala”, fyrkantiga Kristina inte tycks ha en aning om. Om hon nu inte har ett eget. (Kanske drömmer hon om maktlöshet?)

Anders känner ofta avsmak för sin dominanta mamma, men visar endast upp den undergivne, tolerante sonen som bara när hon inte hör degraderar henne till ”morsan”. Han fogar sig också snällt efter Kristinas starka vilja, och humör, säger gärna förlåt en gång för mycket.

Han är också regelbundet och samvetslöst otrogen. Han rationaliserar det med att han bara är normal. Han vet ju vad folk berättar på terapisessionerna, vad statistiken säger. Sen åker han hem och bakar surdegsbröd.

Jag vet inte riktigt vad jag ska tycka om Anders. Instinktivt ryser jag. Men visst är han modern och jämställd, visst tar han hand om sin hårt arbetande fru och visst knullar han henne precis som hon vill fastän han egentligen inte är vidare kåt på henne längre. Han flirtar dock gärna med hennes typ i yngre upplaga, det tycker han förstärker bandet till originalet.

Man skulle kunna kalla Anders en äkta man utan egenskaper. Precis som Anna i Finna sig följer han lydigt ett förväntningsmönster för att få leva i en normal familjetrygghet och slippa vara ensam.

Är det kärlek? Ja en sorts. Den verkar ju riktigt hållbar. Om jag tittar mig omkring i min bekantskapskrets så är nog de par där frun är chefen de mest långlivade.