Överkörda av ett helt samhällsmaskineri

Familjen berättar om Kevinfallet i ny bok – och det är blytung läsning

Malin Krutmeijer

helskärm

Journalisten Dan Josefssons dokumentär Fallet Kevin slog ner som en bomb när den i tre timslånga delar visades i SVT 2017. Sveriges eget James Bulger-fall – den brittiska tvååringen som misshandlades till döds av två äldre pojkar 1993 – föll ihop som ett korthus. De två bröderna, fem och sju år gamla, som befunnits ha dödat fyraårige Kevin i Arvika 1998, var oskyldiga. 

Dokumentären innehöll bland annat utdrag ur filmade polisförhör med bröderna. Den som sett dem glömmer det aldrig. Barnen bombarderades med ledande frågor, enligt protokollen ibland i flera timmar. Ofta var de ensamma med förhörsledarna. 

De förhördes över trettio gånger på ett par månader, och gav efterhand hur många versioner som helst av hur Kevin skulle ha dött, men ingen som passade obduktionsresultaten. De blev tysta, de grät, de bannades för att de inte klarade av att sitta still. Ändå erkände de aldrig att de skulle ha dödat Kevin.

Josefsson och hans medarbetare plockade sönder polisutredningen bit för bit, och dokumentären ledde till att bröderna helt avfördes som misstänkta. Då hade de och deras familj levt i skuggan av Kevinfallet i nästan tjugo år.

Nu berättar de hur de har haft det i en ny bok, och det är blytung läsning. Boken vilar till stor del på tv-dokumentärens solida grund men författaren Andreas Slätt, som enligt förlaget är entreprenör och har skrivit några idrottsbiografier, har kommit familjen nära. Det är värdefullt och omskakande, trots att boken i sig är ganska illa skriven.

Kevins föräldrar, mormor och morfar ges ett välkommet utrymme, men framför allt kommer bröderna Robin och Christian och deras pappa, mamma och styvmamma till tals. 

När polisen har avslutat fallet började ett nytt helvete för dem. En surrealistisk tillvaro vidtog under sträng övervakning från sociala myndigheter och psykiatri. Först bodde hela familjen under lång tid isolerad på ett par olika boenden där de genomgick en mängd olika tester och terapier. Behandlingsassistenter följde med pojkarna i skolan i flera år.

Christian, den äldste, tvingades gå länge i terapi. Det kunde han nog behöva efter sina traumatiska upplevelser i polisens förhörsrum, men utgångspunkten var ju i stället att han hade dödat en liten kamrat. Hela behandlingsplanen utformades utifrån att detta var en dysfunktionell familj, där sönerna förmodades ha aggressionsproblem.

Föräldrarna insåg snabbt vikten av att aldrig yppa minsta tvivel på pojkarnas skuld. Deras söner var en millimeter från familjehemsplacering. De anpassade sig allt de kunde efter situationen.

Det var sjukskrivningar, sammanbrott, ångest och förlorat självförtroende. Från att ha varit en rätt vanlig familj förklarades de abnorma av ett helt samhällsmaskineri som rotade och rotade i vad som var fel. Det går nästan inte att ta in vidden av övergreppet och rättsskandalen.

Att de tog sig igenom detta, och lyckades samarbeta kring att återskapa ett fungerande liv, är ett mirakel. Var och en som läser boken förstår vilken ofattbar styrka det har krävt, och därför hade inte författaren behövt tvinga in deras berättelse i en klyschig överlevardramaturgi där det ingår att ”inte ta på offerkoftan” och ”komma starkare ut på andra sidan”.

Slätt vräker dessutom på med idiomatiska uttryck. På en knapp sida kan folk välja mellan pest och kolera, kämpa med näbbar och klor, vända andra kinden till samt vara vänner i vått och torrt som ler och långhalm. Det är ju en massiv överdos, och ger ett lite barnsligt intryck som passar dåligt i sammanhanget.

Han rekonstruerar också mycket dialog mellan huvudpersonerna, också långt bakåt i tiden, vilket är vanskligt. Det här är ju en biografisk skildring av några verkliga människor, men språkbruket riskerar att bli författarens. 

Ändå är själva historien så stark att den tål dessa oavsiktliga smockor i form av litterära och språkliga brister. Det finns ett varmt bultande hjärta i boken, och personporträtten är levande och inlevelsefulla. Det är det dokumentära berättandets styrka: det visar hur intressanta och mångfacetterade så kallat vanliga människor är.

JK nekade nyligen bröderna Christian och Robin skadestånd för det lidande de utstått, med hänvisning till att fallet är preskriberat. Advokaterna söker nu nya vägar. Jag hoppas de lyckas.

<div data-tipser-pid="5f1038599c4ead0001f57ff9" data-tipser-view="compact"></div>