En inspiratör av Guds nåde
Uppdaterad 2016-10-31 | Publicerad 2016-10-28
Torsten Kälvemark om Sverigeaktuelle påvens svåra roll – och mörka förflutna
BOKRECENSION. Påven Franciskus besök i Sverige sätter fokus på två saker. Den ena är hans eget ämbete och dess moderna historia. Den andra är den katolska kyrkans förhållande till de kristna gemenskaper som bröt sig loss från Rom på 1500-talet.
Vill man få en bra bakgrund till båda frågorna lönar det sig att läsa den samlade nyutgåvan av Gunnel Vallquists dagböcker från Rom. Under tre avgörande år, 1962–1965, var hon på plats i Peterskyrkan med omgivningar för att följa den stillsamma revolution som Andra vatikankonciliet innebar.
Det var ett gigantiskt kyrkomöte, samlat under slagordet aggiornamento, en kyrkans uppdatering till den moderna tiden. Det skulle bli slut på den självtillräcklighetens epok som markerats av Första vatikankonciliet 1869-1870 där kampen mot rationalism, liberalism och materialism stod i centrum.
I Vallquists reportage framstod den unge schweiziske teologprofessorn Hans Küng som en hjälte. Hans idéer om en kyrka präglad av lyhördhet och gemensamt beslutsfattande stod i kontrast mot de krafter som ville slå vakt om en absolut påvemakt.
Küng kunde inledningsvis se att hans tankar fått gehör i många av konciliets dokument men tvingades efter något decennium notera att utvecklingen i vissa avseenden gick bakåt, inte minst under den polske påven Johannes Paulus II. Med personlig smärta hade han också 1979 fått uppleva hur han av kurian i Rom berövades rätten att undervisa i katolsk teologi.
Küng, som nu är 88 år gammal, gav i december 2013 en intervju för det tyska nyhetsmagasinet Der Spiegel. Där betonar han just de drag hos Franciskus som också är ett huvudtema i Kristina Kappelins bok: Den nye påven markerar ett paradigmskifte, han försöker ge konkretion åt sitt ämbetes gamla paroll om att vara ”Guds tjänares tjänare”. Han betonar enkelhet, han far till flyktingstränderna och han försöker göra upp med korruption och moraliskt förfall inom kyrkan.
Visst är det något av ett idolporträtt som Kristina Kappelin målar. Den journalistiska ansatsen gör att bilden blir livfull fast ibland med nödvändighet något förenklad. Men hon är väl påläst i det mesta och värmen i berättelsen saknar inte grund.
Det betyder samtidigt att hon ibland suddar ut ambivalensen hos den man som har den svåra uppgiften att hålla samman en kyrka med troende på alla kontinenter och av skilda riktningar, från trångsynta fundamentalister till liberala intellektuella.
Kanske går hon i den andan alltför snabbt förbi det dunkla kapitel som återkommer i många av biografierna över Franciskus: hans roll som överhuvud för jesuiterna i Argentina under militärstyrets och våldets år. Diskussionen handlar bland annat om hans handlande i samband med att två präster inom hans orden fördes bort och torterades.
Kanske är det medvetandet om moraliska tillkortakommanden under dessa år som får honom att betona att han är en botfärdig syndare bland andra. Kanske är det också därför som han i en engelsk intervjubok sammanfattar sin teologi i orden: ”Guds namn är förbarmande”.
Vad de mörka åren i Argentinas historia innebar för många oppositionella får vi en påminnelse om genom en berättelse som i Kristina Kappelins bok löper parallellt med skildringen av påven och hans liv. Den handlar om hans vänliga bemötande av Carlos Luca, en argentinare som kom till Sverige som flykting under repressionens år och som mindes Franciskus under hans borgerliga namn (Jorge Mario Bergoglio) långt innan denne entusiastiske fotbollsspelare hade börjat stiga i den kyrkliga hierarkin.
Kappelin framhåller att påven som statschef och andlig ledare naturligtvis också spelar en politisk roll även om han inte får vara politiker. Han har bidragit till närmandet mellan USA och Kuba och han har underlättat politiska dialoger i Latinamerika.
Samtidigt är han tvungen att gå balansgång i många frågor. Han måste ha goda relationer med Israel medan han stöder trängda palestinska kristna. Han måste protestera mot våldet i Syrien samtidigt som han vet att de flesta kristna där håller på Assad-regeringen. Som jesuit kan han drömma om bättre relationer med Kina, där just hans gamla orden har en lång historia.
Och nu ska han balansera katolsk tradition mot luthersk teologi när han deltar i inledningen av reformationens 500-årsjubileum i Lund. Han ska på nytt möta Antje Jackelén, en av kristenhetens få kvinnliga kyrkoledare. Han ska påminnas om grundandet av Lutherska världsförbundet 1947, en organisation där den största medlemsorganisationen (Mekane Yesus-kyrkan i Etiopien) härom året bröt sina kontakter med Svenska kyrkan på grund av kyrkomötets beslut om samkönade äktenskap och där den lettiska medlemskyrkan just beslutat att inte tillåta kvinnliga präster.
Så nog kan de båda biskoparna i Rom och Uppsala enas i uppfattningen att de var för sig har ganska svårskötta pastorat där inte minst frågor om kön och moral bidrar till mer splittring både inom och mellan kyrkorna.
Trots den officiella ekumenikens optimistiska paroller är det ett faktum att närmandet mellan kyrkornas strukturer knappast har tagit några steg framåt under senare år. Å andra sidan är det lätt att konstatera att vare sig katoliker eller lutheraner längre bryr sig så mycket om just strukturerna. Närmandet sker i stället genom informella kanaler och på de andlighetens mötesplatser som växer upp i det kyrkliga landskapet.
Det är i den spontana och oorganiserade rörelsen som Franciskus spelar en viktig roll, inte som kyrkofurste i tiara utan som inspiratör och dörröppnare.