Kanske är nuckan den enda riktigt fria kvinnan
Malin Lindroth sätter ord på livet i skarven mellan längtan efter tvåsamheten och triumfen i att stå utanför
Uppdaterad 2022-02-16 | Publicerad 2022-02-14
”Jag är en heterotjej på 34 år som aldrig har haft ett riktigt förhållande. Har aldrig haft sex, bara hånglat, och mår fruktansvärt dåligt av situationen. Vad ska jag göra? Jag kan inte leva så här.”
I Nuckans hjärtespalt – recensionsdatum satt till alla hjärtans dag – svarar Malin Lindroths nucka på typiska relationsfrågor med den ensamma kvinnans röst. Redan här försöker jag hitta alternativ till ordet ensam. Varför? Nuckan är ju det. Men det låter så existentiellt problematiskt. Så utan återvändo. Så … definierande.
Frågorna är autentiska och har plockats från olika europeiska veckotidningars hjärtespalter och relationsrådgivning.
Nuckan vet hur detta tillstånd skapar mer ångest hos andra än henne själv. Hon skriver: ”Ingenting har sagts rakt ut. Vi har ändå vetat detta: oavsett vad som händer i livet, oavsett vem du blir, får du aldrig under några omständigheter tala om dig själv som en kvinna vars kärlek förblivit obesvarad. Det livet ska aldrig nämnas vid namn.”
Nuckan är i denna bok inte Malin Lindroth själv, utan en fiktiv figur som har flyttat ut i ett hus i skogen. Hon har lämnat de sista tvåsamhetsanspråken i staden och approprierat ett traditionellt manligt område: I skogen behöver man kunna hugga ved, tända en brasa och umgås med träden. ”Som ingen annan plats tar skogen emot en ensam människa. Skogen är skamlös med sin ensamhet.”
Frågorna är autentiska och har plockats från olika europeiska veckotidningars hjärtespalter och relationsrådgivning. Hur får jag tillbaka min flickvän, undrar ”Dumpad 21”. Nuckan svarar: ”Hur skiljer man kärleken själv från berättelsen om kärlek? Jag kan inte nog betona hur viktigt det är att du gör den distinktionen. Så länge du närmar dig romantik som vore den en födslorätt kommer varje kärlekshaveri att känns som ett hot mot din rätt att existera.”
”Ledsen och förbannad 81” älskar sin sambo, fast sambon klagar på allt hen gör. Nuckan svarar: ”Enligt den allmänna meningen är det nuckan som har störningen. Många önskar sig ett trauma eller en psykisk defekt som förklarar varför det blev som det blev med oss, men fäster alls ingen vikt vid sin egen galenskap. Så länge man säger sig ’älska’ kan man tydligen bete sig lite hur som helst och dessutom ha mage att hålla fram sitt bisarra relationsliv som en normalitetsmarkör.”
När Nuckan kom 2018, var Malin Lindroths ärende att sätta hennes existens på pränt; forna tiders fröknar, det livslånga hembiträdet, Agatha Christies miss Marple. Inte singelkvinnan, som samtida populärkulturen alldeles svämmar över av. Det handlade om att bryta ensamhetsstigmat och samtidigt göra fred med sin längtan efter besvarad kärlek.
Det är inte belägenheten i sig som är ett straff så smycket som samhällets blick på den ensamma kvinnan.
I Nuckans hjärtespalt vill huvudpersonen utifrån sin position, sin ”utkiksplats”, som Malin Lindroth kallar den, också se sprickorna i den gängse tvåsamheten och sätta ljuset på den paradox som gör att vi blir allt mer autonoma som individer, medan tvåsamhetsnormen har oss i ett lika fast grepp som för femtio eller hundra år sedan.
Mina egna vagabondår utan sällskap och riktigt sammanhang – det heter NUCKSKAP, invänder Nuckan i mitt huvud – hade kanske inte imponerat på Malin Lindroth, men erfarenheten av att dra fram i livet som ett slags ambulerande egenföretag, att helt och fullt bero av och på sig själv, att inte kunna lämpa över något av tyngden av att vara människa på någon annan, den erfarenheten är också min. Jag vet, för att tala med Nuckan, hur tungt det kan vara att flytta en byrå själv (och hur tillfredsställande det är när man ändå lyckats).
Det bor, tror jag, en nucka i väldigt många kvinnor i dag. Och för dem, för oss, har det saknats en vettig vokabulär. Det har inte funnits någon begreppsapparat för att prata om livet i skarven mellan längtan efter tvåsamheten och triumfen i att stå snett utanför spektaklet och bara ha sig själv att rå om. Det är inte belägenheten i sig som är ett straff så mycket som samhällets blick på den ensamma kvinnan.
Jag tänker på Malin Ekmans essä i Svenska Dagbladet från 2020 där hon från ensamheten på en skärgårdsö mitt i hösten nästan buktalar för Malin Lindroths nucka, som något år senare drar till skogs: ”Att vara ensam i en miljö där alla är med någon, eller normen föreskriver att alla ska vara med någon, framkallar ångest. Att vara ensam i en miljö där inga andra människor finns, och normen är avlägsen, framkallar en känsla av orubblighet.”
Jag tänker på Hanna Hellquists ensamhushåll med höns och smuts i Grums.
Jag tänker att den ensamma kvinnan har insikter som ingen annan har i det tindrande, botoxande, behagsjuka 2020-talet. Jag snuddar vid tanken på att nuckan är den enda kvinnan som på riktigt är fri. Jag nöjer mig med: Nuckan är vår tids feministiska motståndsfigur, alldeles oavsett graden av frivillighet i hennes ensamhet.