Woolf försvinner i modernisternas lekstuga

Ulrika Stahre

När Ingela Lind skriver konstkritik i Dagens Nyheter är hon ofta odogmatiskt halsbrytande på ett sätt som åtminstone för mig betyder en rolig sorts provokation. Oftast originell, aldrig likgiltig. Därför var mina förväntningar höga inför hennes bok om Bloomsburygruppen. De där lite småtrista, ständigt babblande och triangeldramatiska aristokraterna – Virginia Woolf, Leonard Woolf, Vanessa Bell, Clive Bell, Duncan Grant med flera – vad finns att tillägga om dem? Och vad kan de säga oss?

En hel del om man får tro Lind. Hon ser i gruppen företrädare för en mjuk modernism, för homo ludens, den lekande människan. Där den segrande modernismen stelnade i en dogmatisk, manscentrerad, utvecklings-, form- och funktionsfixerad rörelse, var Bloomsberries bohemiska, inriktade på samtalet, den goda filosofin, relationer och rörelse.

De var pacifister och flirtade aldrig med teknikgalenskapen. Romantiska och urbana i samma andetag. En sorts proto-hippies om man vill.

Gruppen framstår som irriterande motsägelsefull. Och Ingela Linds sätt att närma sig den är fascinerat, förstående, resonerande.

Bäst blir det när hon går till källorna och låter det visuella ta plats: Vanessa Bells och Duncan Grants lanthus Charleston, en orgie i inredningsglädje, en av gruppens baser, beskrivs och jämförs med Carl Larssons Sundborn och Lind finner både tänkvärda likheter och skillnader. Charleston var inte ett uppfostrande hem, mer en lekstuga – trots att det också var ett sorts monument över det liv som levdes där.

Det finns en närvaro i Leka med modernismen som jag misstänker har att göra med själva ämnet. Lind delar med sig av sin egen historia och sina egna tvivel och vinnlägger sig om att förklara.

Det stora tomrummet är Virginia Woolfs verk. En närläsning av något hade inte skämts för sig och hade kunnat bli en motvikt till det ibland alltför yviga biografiskrivandet som ändå inte riktigt når till botten.