Allt och inget hände

Fredrik Persson-Lahusen läser Elisabeth Åsbrinks bok om 1947

Den 13 februari gör visningen av The New Look Christian Dior till ett världsnamn. I gryningen den 18 juli bordar brittiska soldater fartyget Exodus 47, med destination Palestina, och de drygt 4 000 judiska flyktingarna ombord tvingas till sist tillbaka till Tyskland. Den 15 september öppnar på Stora gatan i Västerås vad som kommer att bli världens första H&M-butik. Den 27 september inleds rättegången i Nürnberg mot 24 SS-officerare som varit verksamma i insatsgrupperna på östfronten.

Vad säger oss detta – och alla de andra brottstycken som tillsammans bildar stommen i Elisabeth Åsbrinks senaste bok – om året 1947? En hel del givetvis, men samtidigt mycket lite.

Åsbrink blottlägger ett obehagligt tillstånd där inget hålls för heligt. När Tyskland lagt i ruiner ska välja väg får rättskipning stå tillbaka för kallakrigspragmatism. Runt om i Europa mobiliserar sammansvurna fascister; om än utan uniform och med ras utbytt mot kultur. I det anglosaxiska agerandet kring Israels tillkomst ingår antisemitiska ressentiment som ett avgörande inslag.

Allt detta är angeläget, men också allmängods. Det är därför svårt att förstå den mellan raderna märkbara förvåningen över att andra världskrigets slut inte blev mänsklighetens befrielse.

De intryck och insikter Åsbrink förmedlar – oavsett om det handlar om nya nordiska försäkringsföreskrifter eller Thomas Manns tankar kring tysk borgerlig kultur – blir så oräkneliga att de löses upp i intet. Möjligen menar Åsbrink att historien måste förstås och framställas som motstridig och fragmentarisk, men det är i så fall en eklektisk hållning som bidrar till att hennes poetiska prosa, på samma gång slagkraftig och undflyende, ibland blott ter sig som estetiskt effektsökeri.

Åsbrink är inte den första som försöker fånga ett specifikt år. Omedelbart går tankarna till Florian Illies omsusade bok om 1913, men i de korta nedslagen finns också ett stilistiskt släktskap med Peter Englunds Stridens skönhet och sorg. Till skillnad från Englund använder Åsbrink inte kollageformen för att komma den lilla och osedda människan nära, utan koncentrerar sig i stället på efterkrigstida intellektuella kanoner.

Skildringarna av Simone de Beauvoirs kärlek till Nelson Algren och arbetet med Det andra könet, Nelly Sachs och Paul Celans diktning i exil och George Orwells odödliga levandegörande av ­totalitarismens väsen är medryckande, men skvallrar samtidigt om en elitistisk och idealistisk historiesyn.

Att som Åsbrink litterärt foga samman de mest skiftande material gör det också omöjligt för läsaren att skilja fakta från fiktion. Det förblir problematiskt också som försök att göra det förflutna mindre främmande än vad som förmås med ­rejäla redogörelser.

All historieskrivning är anakronistisk, särskilt den som används som brygga mellan då och nu, som i det förflutna aktivt söker sådant som antas förebåda vår egen tid. Den vikt Åsbrink lägger vid Per Engdahls fascistiska förehavanden, Muslimska brödraskapets grundande och den luggslitne juristen Raphael Lemkins ­besatta arbete för att etablera folkmordsbegreppet är legitim, men likväl impregnerad i det tidiga 2000-talets oroliga ­pessimism och obotliga tilltro till dekret och deklarationer.

Ju längre läsningen lider, desto starkare blir känslan att Åsbrink inte skriver för att upplysa i allmän mening, utan utför ett helt annat uppdrag. På bokens sista sida bekräftas intrycket: ”Kanske är det inte året jag vill samla. Samlandet gäller mig själv”.

Det egentliga ärendet bär namnet ”­Dagarna döden”, ett knappt tjugosidigt avsnitt insprängt som avbrott i mitten av det kronologiska kollaget. Det handlar om György Fenyö, en ungersk jude som innan han 1943 dukar under någonstans i Ukraina, med brevkort meddelar sin hustru Lilly att hon var den bättre delen av hans liv. Det handlar om hur denna ­Lilly, som gör så gott hon kan, tre gånger räddar sin son undan utrotning. Det handlar om hur denne son, som bär sin fars namn, långt senare låter sin snart tio­åriga dotter – vilken kommer att bli ­bekant som den prisbelönte författaren Elisabeth Åsbrink – veta att hon aldrig ska tycka synd om sig själv. Om detta trauma var hon tvungen att berätta. Det är alldeles omöjligt att invända mot.