De döda slåss för att bli levande
Magnus Ringgren om ”Skapelsen” av Kjell Espmark
Uppdaterad 2018-04-06 | Publicerad 2017-01-24
RECENSION. Tomas Tranströmers dikt om Edvard Grieg – En konstnär i norr från 60-talet – slutar med en underlig strof om skelett som väcks till liv: ”Slagfält inom oss / där vi Dödas Ben / slåss för att bli levande”.
Den måste gripa tillbaka på profeten Hesekiels bok, det 37:e kapitlet. Där beskrivs en dal fylld med benknotor: ”Medan jag profeterade hördes ett rasslande – det var ben som sattes till ben och fogades samman. Jag såg att de fick senor och bäddades in i kött och att hud drogs över dem.” De får också ande och liv.
Tranströmer säger ”vi” om de där knotorna; det är poetens röst, inte längre Guds eller profetens, som är med när knotorna kämpar för att återta livet.
Hos Hesekiel är det här förstås bara ena ledet i en liknelse, men bilden är nästan skräckromantisk – tänk på det där rasslandet! – och har fascinerat Bibelläsare genom årtusendena. Varje tid, också vår, har sina slagfält att fästa den vid. Nu är det Kjell Espmarks tur.
När Tranströmer är borta visar det sig att det också finns andra svenska poeter som gjort sig ryktbara utomlands. En av dem är akademiledamoten Espmark, men eftersom Akademien är illa sedd i en del kretsar får vi sällan höra vad som händer dess författare ute i världen. Kjell Espmarks nya bok Skapelsen utkommer samtidigt på svenska, engelska, spanska och italienska.
Det är ganska få dikter den här gången – man kanske inte ska kräva ett stort bygge av en man som fyller 87 i år – men de är mycket starka. Ofta ger Espmark ett fragmentariskt porträtt av en frände ur det förflutna som Sapfo, Mary Wollstoncraft, Emily Dickinson, Paul Celan eller Alan Turing.
Alla dessa döda slåss för att bli levande inne i dikterna och i oss. De vill att vi fullbordar skapelsen åt dem. Till och med den ynkliga sibyllan i Cumae vars enda önskan är att dö – vi känner henne från T S Eliots Det öde landet – pinas av hopp om befrielse, som om hoppet vore en plågande hög ton, en tinnitus.
De dödas anrop är sällan milda påminnelser om lyckliga liv. De är vresiga, krävande. De säger obehagligheter precis som Gamla testamentets profeter. Det liv de vill ha hjälp med är ofta ohjälpligt. Men skapelsen måste byggas färdig till varje pris, och på något sätt måste den innehålla upprättelse för de lidande, domslut över ondskan.
Kjell Espmark är en djupt politisk författare även om det inte går att sätta någon ideologisk etikett på honom. Jag brukar kalla honom ”frihetlig” men också det leder fel. Hos honom är revolutionen alltid ofullbordad.
Hans vrede är ibland mycket stor och mycket vacker när han släpper fram den. Vredens dag handlar om slagfältens och krigens vansinne från Verdun till Aleppo, och där ligger han av naturliga skäl närmast Hesekiels bild av de många dödas ben.
I Hades bygger han ett tvådimensionellt helvete åt dem som rev Stockholms city på 60- och 70-talen. Där tillbringar väl Hjalmar Mehr sin evighet. Det han och de andra byggde på ruinerna tycks inte ens vara värt att kallas ”skapelse”.
Hur sammanfatta? Döda och levande delar värld med varandra. För att de ska förstå varandra och kunna skapa framtid tillsammans krävs bildning och inlevelse. Inte lätt att ordna i en tid då historiens bakre gräns tycks bestå av den dag då internet bröt igenom. Hesekiel är äldre än så.