Kafka kär och lycklig ända in i döden
Publicerad 2013-10-04
Ny roman beskriver hans sista år – med sin sista kvinna
För tio år sedan utkom Kathi Diamants biografi Kafka’s last love, om den sista kvinnan i Kafkas liv, Dora Diamant. Hon levde med den mycket sjuke författaren från sommaren 1923 tills han avled den 3 juni året därpå.
Det är en underbar bok om ett intressant kvinnoöde, och den bild av Kafka man här får är som en av världslitteraturens mest intagande och sympatiska gestalter, fjärran från den där populära stereotypen av Kafka som ett slags patentmisantrop.
Den tyske författaren Michael Kumpfmüller tycks ha blivit lika förtjust i den här biografin som jag blev, och inspirerats till att skriva en roman om Franz sista år tillsammans med Dora, Livets härlighet.
Dora arbetade som kokerska på en sommarkoloni för judiska barn vid Östersjökusten och stod en dag och rensade fisk, när hon upptäckte att en främmande man stod och iakttog henne. Mannen, som hade en brinnande, genomträngande blick, utbrast till slut ”så känsliga händer och ett så blodigt arbete.” Därefter var de två så gott som oskiljaktiga det knappa år Kafka hade kvar att leva. Han lyckades bryta sig loss från hemmiljön i Prag och flytta till Dora i Berlin, där den tyska valutakollapsen gjorde att de kunde överleva på Kafkas lilla pension i tjeckisk valuta.
Kumpfmüller är ganska sparsam med biografiska fakta men avviker knappast alls från vad som är känt från Kafkas sista år genom brev och senare intervjuer. Författarens fokus är själva kärlekshistorien, det innerliga och förtroendefulla förhållandet mellan den unga kvinnan från östeuropeisk chassidisk miljö och den femton år äldre sekulariserade och extremt sensibla författaren, som för varje dag alltmer försvagades av den obetvingliga tuberkulosen. Det är en unikt vacker och gripande historia.
Men vad vinner författaren egentligen på att återberätta den i romanform? Den är lika gripande på Kathi Diamants sakprosa, och där berättas historien dessutom utförligare och med citat från brev och intervjuer, vilket skapar större autenticitet.
I romanen förvandlas Dora och Franz till fiktiva gestalter, samtidigt som författaren just inte utnyttjar fiktionens möjligheter att gå utanför den faktiska verkligheten.
Det är vackert, men som fiktiva gestalter krymper Dora och Franz vid sidan av de faktiska gestalterna Dora Diamant och Franz Kafka.
