Flugornas herre i skärgården

Göran Greider

Pojkstaden styrdes med kamratuppfostran

helskärm

”Med hänsyn till det politiska läget i staden finner jag härmed skäligt att från och med kl 19.00 denna dag förklara Pojkstaden i undantagstillstånd.” Dekretet utfärdas den 6 augusti 1953 av överborgmästaren och överbefälhavaren och kanske gick det även ut i radion.

Exakt vad krisen bestod i framgår inte av dokumentet och det var heller inte på riktigt. Pojkstaden var en låtsasstad, belägen i Stockholms skärgård. Varje sommar bodde där ett hundratal läroverks­elever – pojkar från en rätt privilegierad medelklass – från Norra Real på Östermalm och när de kom dit steg de in i ett simulerat samhälle, med egna regler och institutioner.

Det är en märklig historia som forskaren i pedagogik, Joakim Landahl, berättar i sin avhandling Stad på låtsas – Samhällssimulering och disciplinering vid Norra latins sommarhem 1938–1965. Jag läser denna bok om kamratuppfostran samtidigt som Lundsbergs strykjärn blir allt hetare och blicken hungrigt söker efter spår av pennalism bland grabbarna.

I början av förra seklet surrade skolvärlden av reformiver och oro för den nya tiden. Genom världen gick en epidemi av självstyrelseidéer. Lärarnas sakta men säkert tynande auktoritet syntes i förbudet mot aga i skolan men också i tankarna om att elever borde kunna styra sig själva mer. Baktanken var knappast bara demokratisk, självstyre kunde också vara ett effektivt sätt att dra in eleverna i maktutövningen: att låta elever tukta varandra kan vara effektivt.

På Norra Real infördes en ordningsnämnd som sedermera döptes om till Elevråd. Men en av eleverna fick 1937 den lysande idén att även läroverkspojkarna borde få chansen att lämna stadens os på sommaren och komma ut i frisk lantluft. Den eleven hette Sigge Bruce. Ett sommarhem startades också 1938 i skärgården och under hela den tid som Pojkstaden existerade, fram till 1965, var Bruce dess obestridde ledare, även kallad Chefen.

Det paradoxala, påpekar Landahl, är att Pojkstaden upprättades som ett sätt att undfly staden och samhället – men i själva verket kom att simulera just en stad med alla dess institutioner, såsom domstol, polisväsende, valutasystem, tidning, radio och mycket annat. En annan paradox är att den demokratiska fasaden knappast gick ihop med att verksamheten under hela sin existens ytterst styrdes av en enda person, Chefen, Överborgmästaren, Sigge Bruce, som började som elev på Norra Real men sedan också var anställd där som kurator.

Tyvärr är Landahls studie inte riktigt så rafflande som man hoppas. Han har intervjuat ett tjugotal av de pojkar som en gång bodde där på somrarna men han är dålig på att gräva i deras minnen: Vem var exempelvis denne Bruce? Ena stunden framstår han som ömsint gentemot grabbarna, andra stunden tar han fram svångremmen och begår den aga som var förbjuden i skolan. Och vad gjorde hans mamma så ofta därute på sommarhemmet? Mest intressant är kanske Landahls analys av vad som händer när penning­systemet – med valutan put – introduceras 1948. En effekt av det är att antalet utmätta straff, i form av böter, ökar kraftigt.

Bara några kilometer från Pojkstaden låg dessutom Västra Edviks flickkoloni. Två enkönade världar intill varandra! Under speciella busnätter hände det att pojkarna tillfångatog flickor för att plåga och skrämma dem – allt tänkt som en skojig ungdomslek. Att Landahl inte letar upp någon av innevånarna i flickkolonien för att fråga hur de egentligen upplevde de där lekarna är synd. Men kanske blir jag besviken för att jag under läsningen översköljs av nyheterna om pennalismen på Lundsberg.

Bäst är Landahl när han teoretiserar över sitt ämne och exempelvis skriver om nattens sociologi: Hur påverkar reglerna för sömn och uppstigande ett (miniatyr)samhälle? Eller när han sonderar frågan om vad barndomen egentligen är – uppfanns den i vår tid eller försvann den? Frågan kvarstår om man bör se på denna pojkstad som ett försök till utopi eller till disciplinering. Hemligheterna glimrar i svunna sommardagar och i själen på gubbar som blev samhällsbärare men som inte verkar minnas så mycket längre.